Månad: september 2013

…
Regnet faller oförtrutet mot mitt fönster. Mörkret sluter sig om oss på höstkvällarna. Vi sluter oss alltmer inåt. Nu är det tid för reflektion och själslig träda. Och jag välkomnar och omfamnar denna tid, med samma kärlek och glädje, som när första snön faller ned i små vita kyliga bomullstussar och lyser upp hela vår Ångermanländska värld. Och lika mycket som när samma snö tinar på vårkanten, och ger löften om en kommande vår, lika mycket som första dagen jag får ta på mig kortbyxor och äta min första mjukglass för sommaren….

Regnet är trygghet, smattrar likt en fågelsvärm på plåttak. Regnet ger liv, regnet fyller våra depåer med grundvatten, regnet ger mys inomhus. Regnet är underbart att promenera i … så länge det inte tränger igenom alla kläder och kyler ner kroppen.
Ännu har ej färgprakten i skogarna slagit fullt ut, så den ögonfröjden har vi ännu framför oss…

Jag får lust att göra som den minsta av Afrikanska småjäntorna, i familjen mitt emot på mosters gård…. kasta mig ut i regnet, med ett stort bländvitt leende sträcka upp händerna mot himlen… och dansa runt på stället.

Halleluja !

..
En man satte sig ner att vänta, och vänta och vänta…
En dag kan han ha väntat färdigt på några vänner.

Alla gör vi väl, få jag utgå från vårt bästa. Men för vem ?
Vi kan givetvis inte finnas till för alla, hela tiden. Det har ju jag fått erfara på styrdanser, då jag sällan hinner dansa med alla som vill, och alla som jag vill dansa med
Men för en nära krets, vänner och eventuell familj, tänker jag mig att ärlighet, omtanke och respekt är något att sträva efter. Respekt för att någon annans tid är lika viktig som min.

Allting i livet har ett slut… även livet självt.
Arbeten förhållanden, vänskaper…. vi går vidare ibland, när det behövs.
Respekt och att åtminstone försöka visa sin vän respekt är grunden för vänskap med mig. En handfull vänner är nu flyttade ut till periferierna av min vänskapskrets….inte ovänner, men utan tillit, utan, närhet och utan min tid…. som är lika värdefull för mig som för andra. Har jag en gång lessnat ordentligt så har brukar det förbli så.

En man satte sig ner att vänta, och vänta och vänta…
En dag kommer han ha väntat färdigt på några vänner.

…..
Hej far i himmelen !

Ser du mig här nere ?
Vad har jag för anledning att gråta far ?
Jag som har en frys full med bär, jag som har mat att äta.

Ändå gör jag det far… ser du det ? ser du mig ?
Är jag god nog far ? Jag känner mig inte god nog.
Känner mig oviktig…är jag det far ?
Vad säger chiefen ?

Jag blir påverkad far, av alla cyniska människor som ser ner på oss utan jobb.
Jag möter det varje dag, ibland håller jag huvudet högt… men inte nu far.
Nu är huvudet böjt och blicken pekar nedåt.

Jag är trött på det far, jag vet inte …
Vad kämpar jag för ? vem kämpar jag för ?
Folk tjänar mer pengar än de har tid att göra av med,
men ser ändå svart över folk som av olika skäl inte har ett avlönat jobb….
vad vet dom om mig ?

Far…. var är du ?…. hör du mig ?
Jag behöver lite änglatouch …. jag behöver kärlek..
Jag känner mig ofta som spetälsk, som en utstött.
Det gör så ont far….

Men allt det där vet du far, du kände likadant här på jordelivet.
Varför gick du från mig så tidigt far ?
Jag älskade ju dig far….

……

– Gå-tå-sä-själft-skorna = Löparskor med tjock sula bak på sulan, och nästan ingen framtill, så du lut dä framåt, sen gå dom tå sä själft (T Lundin)

– På å tå = Elektronikbutiken On Off (G Bredin)

– Göra-lös-bok’n = Facebook (Snott från Jämtländs sångare)

– Göra-lös-lägda = Peter Forsbergs Golfbana (okänd)

– Knä-fall-isär-böxern = Om ni inte har tänkt på det förut, så har jag och G betraktat olika karaktärer, typer av människor. Och i Ångermanland har vi ju vissa manlighetsstereotyper och manlighetsmallar. Tex keps, snus, släpvagn, hånflin, känslolöst etc etc…Och en sak vi betraktat är att så fort en Ångermanlänsk man tar på sig snickarbyxor med knäskydd, så tenderar dom bli hjulbenta, tills dom får på sig Jeansch-böxern igen. Därav Knä-fall-isär-böxern. (G Bredin)

– Gamm-tör-blommern = vissnade blommor som blivit eterneller, och ska på tippen eller komposten (LP Sjödin)

– Hög-koncentrations-safta = högkoncentrerad saft (LP Sjödin)

– Bresölern = breda lågprofildäck på bilar (PM Sjödin)

…
Ursäktandet innan giftigheterna

Idag följde jag med Mostra o såg till att hon fick en tavla inramad på ”Bennys Bodega” Jag hjälper ju henne som bekant med i princip allt jag förmår hjälpa henne med. Och visst får jag igen ….
Men vi är oxå precis lika kärleksfullt råa med varann som vi är snälla, och högt till tak. Därför vet jag att jag kan skriva som jag gör här nedan…. allt är med humor och kärlek ska ni veta… från bägge håll. Och det mesta av det jag skriver här säger hon själv, om sig själv så… Nå nog med ursäkter nu… nu ska det skrivas.

Insikt och vishet, med verbala grymheter

Nu för tiden så har min Mostra uppnått den aktningsvärda åldern av 81, och kroppen är inte vad den varit naturligtvis. Men är det nåt tungt eller fysiskt, så har jag gett henne totalt lyft-och-stege-förbud… och sagt hon ska ringa mig… och det gör hon.

Nu har den allvetande Mostra iofs vishet nog att inse sina begränsningar, samt vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Tex så beställde hon högst frivilligt en rullator pga sin vinglighet… och det går inte fort. Men hon tar med sin rullator på promenad de allra flesta dagarna….är det längre sträckor så ringer hon undertecknad ”privatchaufför”.

Nu pinnade vi iväg i sakta mak från Djupön in mot gågatan och Benny B. Och när jag säger sakta, så menar jag sakta. Jag kan citera en av hennes arbetskamrater för mange herrarns år sen, i köket på Solgården, när en gammal dam mycket sakta gick förbi utanför fönstret till köket:

– ”Hörji jänter. koomm så få ji se. gå man nå saktigare än så dänn, … då stôlp man”

Från samma kök kläcktes kommentaren om en högst högfärdig och märkvärdig kvinnlig chef, som var allmänt stroppig och nedlåtande mot just kökspersonalen. Den kvinnliga lätt mulliga chefen liksom hade näsan i vädret och talade väldigt sävligt, och hjärnan kan inte alltid varit inkopplad med munnen. En morgon kom hon gåendes med små nätta steg och näsan i vädret, i ett par envånings träsandaletter. Varpå en av de äldre robusta kokerskorna i köket kläckte ur sig med barsk, bonnig röst:

– ”Jaha … här kommer hon trippandes som en ny-pippad sädesärla”

Oj … tillbaka till dagens stadstur

Nåja .. tillbaks till Mostras ultrarapida stadsfärd, med mig bredvid. Hon har dessutom kommit på att om hon startar långsamt, så går det bättre att öka lite sen…. annars kan hennes Marbouro-lungor strejka på en 10-delsekund.
Men när vi började närma oss Kommurn husä … så tog hon nog 10 meter i minuten.

Min moster har genom alla år visat din kärlek i handling, bestämdhet, och omtanke, men med lite barsk rivjärnsröst. Som när jag för 25 år sedan var en djupt deprimerad människospillra och sa att jag var så deppig att jag inte hade nån matlust, när hon lagat mat åt mig. Då kom rivjärnsrösten fram:

– ”JA INTE BLIRE BÄTTRE OM DU INTE ÄT !!”

…sa hon och putta in mig i köket. Sån är hon. Detta kan vara bra att ha i minne nu när jag berättar om den ferglada skjortan. Till en början är det ytterligare en berättelse från den allvetandes stora berättararkiv, när en äldre farbror i rullstol från Undrom skulle prova en skjorta på en affär, och hans bihang och smakråd hade plockat fram en grå rutig skjorta och visat för gubben, varpå han tittade misstänksamt på skjortan och med gnällig gubbröst sa:

– ”Ja tyche int nå omma, han e för feeerg-gla, att !”

Och menade väl förmodligen att den var för mycket mönster på.

Oj …provar igen, tillbaka till dagens stadstur

PÅ väg till Benny B, går vi förbi Dressman, och jag pekar på en skjorta som jag gått förbi många gånger och tyckt varit snygg, en riktig ”smällkaramell” som expediten uttryckte sig om den sedermera.

Genast när jag sagt att den var fin hörde jag och såg på mostra att hon inte höll med mig i sak. Så jag sa:

– ”Men du tycker den är gräslig ?”

– ”Ja-a-a”

Sa mostra med eftertryck
Nu hade vi fixat ärendet hos Benny B… och var på väg hem, och gick förbi Dressman igen på väg tillbaka. Då stannade mostra till framför Dressman och sa lite bestämt…

– ”Nå ska du inte gå in o köpa den där skjortan du ville ha nu då ?”

Varpå jag förklarade att jag hade tänkt gruva mig ett tag, för jag behövde den ju egentligen inte. Då tog Mostra på Stor-rö’-tant-börs’n sin, mä metallknäppning på myntfacke, la’n i hanna på mig och gav uttryckligen order, med rivjärnsrösten:

– ”Nu ta’ru n’hänn börsen o gå in o köpe skjorta !!”

….
Jag tvivlar….. självklart tvivlar jag, det är inget tvivel om att jag tvivlar.
Att tvivla är att tänka själv. Att tvivla är att vara vaken, att ifrågasätta, att inte bli ledd i blindo. Och ändå är jag troende ?!?
Ja jag är det, men det är män som skrivit bibeln för tvåtusen år sedan, och kyrkan var maktens centrum, och jag litar inte på män och kvinnor med makt. De har sin egen agenda, och är redo att gå över lik för att få sin rikedom och makthunger tillfredsställd.
Idag har kyrkan inte den makten i väst, den har de som dyrkar mammon, men det är samma män och kvinnor, det är samma maktspel, och samma hänsynslöshet.

Så jag tror på gud, men läser inte bibeln. Jag är ganska säker på att Jesus fanns, även om jag tvivlar lite 🙂 ….. men jag ifrågasätter berättelserna om honom. Givetvis ifrågasätter jag miraklerna som beskrivs, och lite som Tomas Tvivlaren, lärjungen i bibeln beskrivs, så tror jag på det jag ser, det jag lär, det jag tänker. Men det gäller inte alltid att jag bara tror på det jag ser.

Jesus kan ha varit en mycket god man, vältalig, karismatisk, banbrytande, kärleksfull….
men kanske oxå fanns det andra sidor. Jag tror inte att det trollades fram fiskar ur en korg… men jag högaktar orden: ”Den som själv är utan synd kastare första stenen”

Jag ÄR en tvivlare, en troende tvivlare. ”Den som inte tvivlar, är inte riktigt klok” sa vår kloke humanitäre ordkonstnär Tage Danielsson.

…..
Jag är rätt glad ändå idag. Just nu …
Bären i skogen och frukten på träden har gjort mig och min moster rika…. en hel förmögenhet i frysskåpen. Danserna har avlöst varandra, och gett mig motion, skratt, leenden, närhet och muskelvärk. Jag är rätt lycklig ändå, trots att kärlek inte tycks vara för mig, trots att Amor tappat min adress, och storken flugit vilse.
Jag menar … visst kramar jag min kudde själv om kvällarna och drömmer om kärlek, även om det aldrig blir så… så kommer jag alltid längta… det är så jag är.

Men samtidigt så blir jag lite glad över att ha fått 70 gratulationer på facebook på födelsedagen, mer än jag gjort mig förtjänt av. Visst blir jag glad av att bli bjuden på lunch av min vän G. Samtidigt så blir jag lite glad över att damerna sliter i mig på dansgolvet, sliter i varsin arm, och blänger på den som vann dragkampen. Visst blir jag lite glad, om än trött, av att damerna letar upp mig vid vattenhålet (där man får dricka vatten ur plastmuggar), hämtar mig uppe på övervåningen, tar mig bakifrån (ursäkta språket), tittar glatt, beundrande och suget på mina danssteg medan jag dansar. Visst blir jag glad när diverse dansgudinnor bjuder upp mig för att de gillar att dansa med mig, så som hon i blå klänning och 50-tals pony-tail, som hon som sa att jag var den bästa dansaren för kvällen, på dansmaran. Dansmaran som är rendez vous för styrdanseliten i hela Norrland, som är fylld av halvprofessionella dansmaffiosos. Visst blir jag glad när de nyper mig i rumpan … jo det är sant 🙂 Visst blir jag smickrad och glad över att 20-åriga tjejer vill dansa med mig.

Men sen går de hem till sin man, villa , barn, hund och två bilar och älskar… förslagsvis med det först nämnda. Och jag går hem till mina dammiga 35 kvadrat, tre gitarrer, bull-TV, och kramar kudden. Men visst är jag glad….

…
Denna gång bör ja’ faktiskt BÖRJA med att rosa kvällens 3 dansband.

Martinez har lyft flera snäpp, och var mycket bra, sen de bytte sångerska, inte nödvändigtvis för att sångerskan är bättre, hon är lika bra, utan för att de fått bättre stuns i låtarna, bättre repertoar.

Blender är alltid Blender, som nån sa. Men skulle de tappa sångerskan Maria och basisten den unga spinkiga, så är det nog lika stort avbräck som för Jannez som tappade sin Trummis o sångare.

Och så Voyage…. VIIIILKET BAND ! Må hända att hon dansbandsångesarkan, Liv inte är så engagerad i ögonkontakter med publiken som Erica i Drifters tex. Men ALLT är ursäktat när denna tjej tar ton. De höga tonerna är fantastiska, mellanregistret lika så, men det låga registret är vad som gör henne unik bland sångerskorna nu, och inlevelsen. Musiken, låtvalen är otvivelaktigt det bästa som presteras i dansbandsvärlden just nu, slutar ni så ska jag dansa med sorgeband dansen efteråt. Musiken får en att le med hela kroppen….. och gör det omöjligt att inte vilja dansa.

I princip alla muskler i min kropp som KAN vara stela och ömma, ÄR stela och ömma. Det finns bara ett ställe som inte är stelt idag, dagen efter. Min känsla för taktfullhet och stil förbjuder mig att nämna vilket ställe det är.

Denna kväll anlände vi efter en del påtryckningar och gnäll från min sida sett, bara 30 minuter efter det började. Trevliga tjejer i bilen. bakom ratten Marie, soim körde ganska lagligt, och höll sig på vägen, engagerade oss andra i plånboksjakt i bilen, bjöd på Mariannegodis. Vad jag inte för min värld kan förstå dock, är hur M kunde betygsätta danskvällen till 3 av 10, när hon fick dansa 3-4 danser med mig, och fika med densamme….. 2 ggr

Camilla, en ny trevlig bekantskap, satt i baksätet med Maries äldsta dotter Emma.
Emma är inte ute så ofta på dans, men gjorde mycket bra ifrån sig. Lätt att kasta omkring på dansgolvet. När man dansar med Emma så kan man dra armen två varv runt midjan, dels pga mitt eget släktskap med orangutanger, och dels för att det inte kan ha varit mat i den magen den senaste veckan 🙂 Camilla mycket trevlig danstjej, och duktig.

Kroppen, orken och tiden räckte dock inte till ikväll som det verkar. Tjejorna ville jag skulle dansa mer med dom, och vara kvar längre… det tackar jag och mitt ego ödmjukast för. Sinnet är förvisso allt som oftast bara en 8-årings, men kroppen fyller 47 på måndag. Igår efter dansen kändes den som 87.

Tackar även ödmjukast för de sexuella trakasserier jag hade äran att erhålla, flera nyp i baken, 10 stycken tror jag faktisk, ett par bett i halsen, En puss på kinden och lite danshångel.

Alkoholfritt denna kväll, gillas oxå…. det minskar företeelserna lätta buffelhjordar, mysgubbar och bulldozers på dansgolvet.

..
Harmoniska män

Jag är ju faktiskt man själv, om än inte med snus hängandes ut över tänderna, en blankt skinande nyinköpt bil, och ett permanent hånfullt flin på läpparna, som ska låta omgivningen veta, att inga känslor existerar där inte !

Men om manlighet sitter mellan benen, jag då är jag väl manlig då. Och om Heterosexualitet är manligt, ja då osar det testosteron om mig, för mina ögon skannar av kvinnlig skönhet större delen av min vakna tid, och delar av nätterna.

Och skulle känslosamhet räknas till ett manligt drag, skulle jag vara rena HE-MAN.
Men nu är det ju inte så. Men trots allt är vi män, allihopa människor, med tankar, känslor och sökande efter stimuli, harmoni och kärlek, både de frustande, snusande machomännen med jägarbössorna, och de bloggande, dansanta, bärplockande, musicerande männen.

Machomannen kan ju givetvis inte tillåta sig att visa kärlek, i alla fall inte offentligt, ej heller brista ut i fniss, det förstår ni ju, förstör hela hans image. Själv är jag fascinerad av hur vissa oss går omkring och använder 90 % av sin energi till att se hård och oberörd ut. Nä den norrländske machomannen finner inre frid ute i skogen och vid sjöarna, vid fiskespöet och jaktgeväret, fri från familj, ansvar, kvinnor och shopping.
Jag har själv älskat att fiska när jag var yngre, men har kommit ifrån det, med allt krångel med fiskekort o sånt.

Men se på en äldre man med sitt flugfiskespö, se harmonin i hans ansikte, se hans pojkaktiga glädje lysa igenom när han på ett manligt vis får släppa ”världens bästa jakthund” lös, ta geväret i hand, sätta på sig kamouflagekläder trots att älgen är färgblind och går på luktsinne och hörsel för att undvika dem…..

… när man ser detta, så gläds man ändå lite med dem, ja tom avundas dem lite grann deras lek i skogarna, deras tillflykt, deras bonding… och önskar lite grann att jag själv vore så där manlig och macho…

Samma män har ju under året fått genomlida familjemiddagar, smakråd till gardiner, smakråd och sällskap på shoppingrundor, städning, bakning och bärplockning etc
Jag har ännu en bild i mitt inre,l när man är på Birsta city, och vi sitter utplacerade på soffor och stolar med ett lidande, längtande ansiktsuttryck…

Så låt den stackars sargade plågade mannen ha sina veckor av testosteron och jaktlusta på hösten, låt honom sitta vid sjön och vänta på att rödingen ska lockas av egenhändigt tillverkad fluga…

Själv belönas jag av ta rätt på bär och frukt… men jag är ju heller ingen tvättäkta macho

…
Hörde på nyheterna:

”Gångtrafikanter är lika farliga för cyklister som bilister, visar forskning från Chalmers som Göteborgs-Posten tagit del av.En
tredjedel av de undersökta cykelolyckorna orsakades av gående, en lika
stor andel som olyckor med bilar. Enligt forskaren Marco Dozza kan
kollisioner med gående vara minst lika allvarliga. En krock med en fotgängare kan leda till döden likaväl som en krock med en bil, säger han till tidningen”

Finner detta högst fascinerande, att om en cyklist cyklar PÅ^en gångtrafikant, så har gångtrafikanten per automatik orsakat olyckan.

Jag är ju både cyklist och gångtrafikant och tycker dessa slutsatser är lika korkade som inte-cykla-på-gågatan-policyn i Sollefteå, om man ställer det i relation.
Här i Sollefteå, även om du cyklar långsammare än gångtrafikanterna går kan du mer eller mindre ofta råka ut för just gångtrafikanter i vigilanteformat, som kliver mot dig på gågatan om du cyklar, ….intar en hotfullt framåtlutande kroppshållning, hytter med näven och upprört bräker:

-”hääääär får man inte cyyyykla”

I Sollefteå finns det nämligen inget större moraliskt brott än att cykla på gågatan.
Lastbilar kör där dagligen, dödsolyckor har skett pga biltrafik i centrum på gågata.
Permobiler kör ibland i 30 knyck genom gågatan och centrum, …. men det är cyklandet som upprör. Själv blev jag stoppad av polisen i Sollefteå på gågatan. De var 200 meter längre bort, såg att jag cyklade på gågatan, for runt tre kvarter Kl 23 på kvällen i Augusti ….

För att den oinvigde ska förstå hur dumt detta är, så är det så folktomt på gågatan då, att tom en Same skulle få Lappsjukan, och längta efter folk.
Jag klarade mig från böter denna gång, men dom hytte lite med fingret de poliserna, … ja jag undrar om dom inte hade en lätt hotfull framåtlutande position på överkroppen oxå… som de gamla brääääkande gubbarna på stan.

Men nåja, det får väl vara hur det vill med det… jag kan ändå inte riktigt förstå sambandet med i trafiken påkörda gångtrafikanter, som den allenarådande orsakande faktorn när cyklister kör på dem.