…
Ursäktandet innan giftigheterna
Idag följde jag med Mostra o såg till att hon fick en tavla inramad på ”Bennys Bodega” Jag hjälper ju henne som bekant med i princip allt jag förmår hjälpa henne med. Och visst får jag igen ….
Men vi är oxå precis lika kärleksfullt råa med varann som vi är snälla, och högt till tak. Därför vet jag att jag kan skriva som jag gör här nedan…. allt är med humor och kärlek ska ni veta… från bägge håll. Och det mesta av det jag skriver här säger hon själv, om sig själv så… Nå nog med ursäkter nu… nu ska det skrivas.
Insikt och vishet, med verbala grymheter
Nu för tiden så har min Mostra uppnått den aktningsvärda åldern av 81, och kroppen är inte vad den varit naturligtvis. Men är det nåt tungt eller fysiskt, så har jag gett henne totalt lyft-och-stege-förbud… och sagt hon ska ringa mig… och det gör hon.
Nu har den allvetande Mostra iofs vishet nog att inse sina begränsningar, samt vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Tex så beställde hon högst frivilligt en rullator pga sin vinglighet… och det går inte fort. Men hon tar med sin rullator på promenad de allra flesta dagarna….är det längre sträckor så ringer hon undertecknad ”privatchaufför”.
Nu pinnade vi iväg i sakta mak från Djupön in mot gågatan och Benny B. Och när jag säger sakta, så menar jag sakta. Jag kan citera en av hennes arbetskamrater för mange herrarns år sen, i köket på Solgården, när en gammal dam mycket sakta gick förbi utanför fönstret till köket:
– ”Hörji jänter. koomm så få ji se. gå man nå saktigare än så dänn, … då stôlp man”
Från samma kök kläcktes kommentaren om en högst högfärdig och märkvärdig kvinnlig chef, som var allmänt stroppig och nedlåtande mot just kökspersonalen. Den kvinnliga lätt mulliga chefen liksom hade näsan i vädret och talade väldigt sävligt, och hjärnan kan inte alltid varit inkopplad med munnen. En morgon kom hon gåendes med små nätta steg och näsan i vädret, i ett par envånings träsandaletter. Varpå en av de äldre robusta kokerskorna i köket kläckte ur sig med barsk, bonnig röst:
– ”Jaha … här kommer hon trippandes som en ny-pippad sädesärla”
Oj … tillbaka till dagens stadstur
Nåja .. tillbaks till Mostras ultrarapida stadsfärd, med mig bredvid. Hon har dessutom kommit på att om hon startar långsamt, så går det bättre att öka lite sen…. annars kan hennes Marbouro-lungor strejka på en 10-delsekund.
Men när vi började närma oss Kommurn husä … så tog hon nog 10 meter i minuten.
Min moster har genom alla år visat din kärlek i handling, bestämdhet, och omtanke, men med lite barsk rivjärnsröst. Som när jag för 25 år sedan var en djupt deprimerad människospillra och sa att jag var så deppig att jag inte hade nån matlust, när hon lagat mat åt mig. Då kom rivjärnsrösten fram:
– ”JA INTE BLIRE BÄTTRE OM DU INTE ÄT !!”
…sa hon och putta in mig i köket. Sån är hon. Detta kan vara bra att ha i minne nu när jag berättar om den ferglada skjortan. Till en början är det ytterligare en berättelse från den allvetandes stora berättararkiv, när en äldre farbror i rullstol från Undrom skulle prova en skjorta på en affär, och hans bihang och smakråd hade plockat fram en grå rutig skjorta och visat för gubben, varpå han tittade misstänksamt på skjortan och med gnällig gubbröst sa:
– ”Ja tyche int nå omma, han e för feeerg-gla, att !”
Och menade väl förmodligen att den var för mycket mönster på.
Oj …provar igen, tillbaka till dagens stadstur
PÅ väg till Benny B, går vi förbi Dressman, och jag pekar på en skjorta som jag gått förbi många gånger och tyckt varit snygg, en riktig ”smällkaramell” som expediten uttryckte sig om den sedermera.
Genast när jag sagt att den var fin hörde jag och såg på mostra att hon inte höll med mig i sak. Så jag sa:
– ”Men du tycker den är gräslig ?”
– ”Ja-a-a”
Sa mostra med eftertryck
Nu hade vi fixat ärendet hos Benny B… och var på väg hem, och gick förbi Dressman igen på väg tillbaka. Då stannade mostra till framför Dressman och sa lite bestämt…
– ”Nå ska du inte gå in o köpa den där skjortan du ville ha nu då ?”
Varpå jag förklarade att jag hade tänkt gruva mig ett tag, för jag behövde den ju egentligen inte. Då tog Mostra på Stor-rö’-tant-börs’n sin, mä metallknäppning på myntfacke, la’n i hanna på mig och gav uttryckligen order, med rivjärnsrösten:
– ”Nu ta’ru n’hänn börsen o gå in o köpe skjorta !!”