….
05.14 pip
Hemkommen efter dans på Gussjönoret och nedsövd vid 01.30, och nu klarvaken … en stund. Både lycklig och lite halvt om halvt down, på samma gång.
Så mycket fantastiska kvinnor, tjejer, … och danser, men ändå kände jag mig ensam och utanför ikväll. Ingen som kuuuulade mitt namn, och ingen som var min.
Dock dansade jag fantastiska danser, med fantastiska kvinnor, vackra, mjuka sprudlande lyckliga i min famn under dansen. Hon dansmiraklet från helgum (tror jag) som bara dansat i ett år, men kört om de flesta i följsamhet. Hon från Långsele med långt krusigt hår, som alltid är bra danser. Och hon som var så vacker i blå klänning som jag inte vågade bjuda upp, men bjöd upp ändå till slut, med hästsvans och ett glatt face…
Massor av nya bekantskaper och dansanta kvinnor som bjöd upp mig…. trots att jag inte var riktigt på hugget… det enda som högg hos mig var min rygg.
Så det var inte brist på dansanta damer direkt, och inte brist på uppbjudningar. Lite gjorde ryggen att jag undvek att bjuda upp ibland….
Men jag kände mig lite ensam och desillusionerad ändå … märkligt…. eller inte.
Ikväll bestod studerandet och betraktandet av människor och dansstilar och beteenden av tre personer som var minnesvärda. Den unga killen i jeansväst som var minutiöst noggrann och våldsamt upptagen av sin bakåtkammade frisyr, satt och speglade sig hela kvällen för att få alla hårstrån på plats. Och den lilla korta unga tjejen som var som en duracellkanin på dansgolvet som det spratt i bena för och sprudlade energi ända ut i pippilotterna. Ja och så Hon…… hon i blå klänning som jag tittade trånande efter, som jag inte vågade bjuda upp… tills jag plötsligt vågade det jag egentligen inte vågade. Henne kunde inte inte blickarna slita sig ifrån så lättvindigt.
Nya Zlips tycker jag ur en danssynpunkt är klasser bättre än gamla, mest beroende på mer dansvänliga låtar, men även en duktig ny sångare
Som vanligt var Gussjönoret magiskt vackert i kväll var månen full. Mörkret lystes upp av marschaller och brinnande vedklabbar nere vid sjön. Och jag gick ensam ner till sjön efter att ha bjudit ressällskapet på fika, och beskådade från bryggan hur det spegelblanka vattnet reflekterade eldarna och människorna vid stranden. Eftersom jag inte hade kamera med mig, och batteriet i mobilen inte var tillräckligt med stret i för bildtagning, så erbjöd jag mig ta kort på dem på stranden med deras… de blev kanonfina….
Men det är lite av den molokna känslan oxå… att vara betraktaren, och inte den som stod på stranden och höll hand med någon jag älskar, och dito. Alltid den hjälpsamme trevlige, generöse och alltid den som går hem ensam… been there done that.
05.48 pip over and out