Månad: maj 2013

Hej Far !

Det måste va tröstlöst att vara Gud, eller vad säger chiefen far ?
Jag ser så mycket vansinne här nere på jorden, människan tycks aldrig någonsin lära sig. Det tycks vara en slags balans mellan gott och ont. Det onda går inte att utrota, förvisso ej heller det goda. Men jag är less far, på alltihop. Jag tröttnar ibland på allt elände, på egoism, ondska. destruktivitet, mord, girighet, våldtäkter, selektiv jämställdhet o feminism etc etc.

Jag oroar mig lite över hälsa och så, men det har jag ju alltid gjort. Jag litar inte fullt ut på sjukvården, med all rätt. Landstingsvården styrs av besparingar, färre doktorer, färre sköterskor, med kemiska preparat. Läkemedelsföretag som ser vinst som viktigare än vård. De som tar hand om våra barn och gamla tillåts nu vinstmaximera. Den hårt arbetande befolkningen betalar subventioner för den 3% rikaste delen så de som har råd att betala städhjälp ändå, i princip får den subventionerad. Jag blir trött far … trött…

Ingen lärde sig heller av Andra världskrigets Judeutrotning, rasismen och främlingsfientligheten, nu växer den sig åter stark i Europa, med Ungern som värsta land, men Sverige brinner korsen osynligt likaväl. Man kallar det för ”kritik till invandringspolitik” men är inte ett dugg intresserade av förbättrad integration.

Jag är trött far, sommaren är här, och jag borde hoppa och skutta av lycka. Jag ser det vackra nu far. Jag ser det gröna underbara, värmen, blomstren, sommarklädda kvinnor, badvatten mm…. men jag känner det inte nu far. Att jag missat 3 danser på rad, har även det bidragit till att glädjeskutten inte blir så höga.
Jag pendlar som sagt var mellan hopp och förtvivlan när det gäller kärlek.

Just nu far är det inte hopp jag känner, gråt med mig far, och om du har den makten, skänk mig lite hopp, och lite sommarglädje !

…..
”Jag älskar dig”

Uppenbarligen de svåraste ord att uttrycka för människor, för många….
I hela mitt liv har jag längtat efter orden. Från det att jag var lilla Tomas och vandrade omkring på denna jord längtandes efter bekräftelse och kärlek. Till nu då jag närmar mig 50, och fortfarande längtar efter orden och efter bekräftelse.

Hela mitt vuxna liv har jag ägnat åt att ge människor, kvinnor, män, barn, gamla bekräftelse, menat från det innersta röda hjärtat, medan den egna själen har ekat tom och längtat efter ….. något, någon …. som ser.
I min strävan efter att vara den som ger ……och i hopp om att någon nån gång ser.

Jag pendlar mellan hopplös desillusion och stark längtan och tro på det enda som faktiskt betyder något i denna värld….kärlek. Visst är det trevligt att äta god mat, visst är det viktigt att ha nåt meningsfullt att göra. Visst är det underbart att känna solens strålar värma……

….men är vi inte här för att älska ? Är vi inte här för att älskas ?

….
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? …. se bara på dig ! …. bara din uppsyn skvallrar ju om din skuld.
Du ser ut att vara tyngd av skuld, du är säkert en dålig människa.
Ingen tror på dig ändå.
Varför skulle dom det ? Du är ju man, kvinnor gör inte sånt mot pojkar, och du är inte pojke längre….. du ljuger !

Det syns inte utåt. Ingenting av det syns utåt. Det är väl fördolt i det inre, ingen släpps längre in i dessa rum…. ingen ! Men då och då under resten av mitt liv, släpper jag ut lite av det, för att inte tappa bort mig själv, för att inte förneka en stor del av den jag är. För jag är vad jag känner, vad jag tänker och vad jag gör.
Kampen är evig, tilliten och tryggheten för alltid bortblåst. Det är jag mot världen…. jag litar inte på nån … och det sliter konstant på mig och själ energi, trots att jag håller huvudet högt, så är tyngden av det osynliga… tungt, tungt, tungt.
Jag ser ibland på mig själv genom andras ögon, vilket gör mig extremt sårbar. Inte ens om jag skulle botat världen från AIDS och cancer skulle jag kunna känna mig god och accepterad. Kraven är omänskliga.

Visst är jag starkare och mindre otrygg än tidigare. Visst kommer färre åt mig i direktlinje till min sargade själ. Men de cyniska oempatiska, materiella …känslolösa, kan fortfarande relativt lätt bryta ner mig om de vill. Om de siktar direkt på hjärtat, mot det svultna, svikna hjärtat, så blöder det ohämmat av den trubbigaste av pilar.

Jag har ett hjärta som tror att ingen vill det gott…………..

Ett hjärta som känner av minsta vibration av svek eller mobbning i sin omgivning, även om det inte är riktat mot detta mitt hjärta. Detta gör mig empatisk och har gett mig hyperkänsliga känselspröt.

Och jag kommer alltid att möta många som misstror mig…. för det syns inte

…
Gräsmattorna har fullkomligt exploderat i underbar sommargrönska,
och målat halva landskapet grönt. Nu står björk och andra lövträd på
tur och lurar med sina bidrag till sommartavlan. Hägg och Syren är inte
så långt borta egentligen heller.
Så trots att näsan rinner, halsen
är i uppror, och både dans och musikträning blir inställt, så kan man
titta ut och se vad som stundar, och bli lite lycklig inombords.
Fylld av förväntan och drömma om sommarförälskelse som aldrig kommer inträffa.. men drömma går ju.

Närmsta
grannen har hållit sig lugn nu ett tag, hon kan ibland ringa på dörren
och störa mig i mitt musicerande. Kan hända hon fått ”kroppslig
tillfredsställelse” på annat håll, och inte är lika bitsk. Dessutom är
jag förkyld, och hostig, och kan inte längre underhålla henne med vacker
sång och gitarrspel. Detta grämer mig, jag vill ju att min granne ska
få njuta av det vackra , precis som de andra grannarna gör.
Undrar om jag kanske får ett brev i brevlådan med vidareförd uppmaning att inte hosta och kräkas så högljutt, då hon

”varit uppe sen kl 6, och behöver lite lugn och ro”

…. Jag menar man kan väl inte få hosta, och vara sjuk och leva om så det stör hennes livsschema ?

Hmm…
nåja, jag hade gärna varit på Hanssons Loge ikväll o styrt runt gamla
tanter och unga töser i virvlande fart, och ett fånigt dansleende på
läpparna. Men man kan inte få allt …. Men vad är en bal på Hanssons, säkert fruktansvärt långsam och tråkig och alldeles, alldeles uuuuunderbar….

Får
väl sitta här o lukta på blommorna istället…. fast jag känner inga
dofter iofs.. men ändå. Det kan ju bli fler danser kanske … nån gång
.. eventuellt, i framtiden.

Nä om man skulle göra en gräddtårta
och bjuda den missunnsamma grannen på, att sprida lite glädje i hennes
torftiga, fattiga, beklagansvärda liv. Men jag är rädd att jag frestas
”snubbla” på tröskeln, med tårtan i hand, och träffa hennes ansikte…
jag menar grädden kan ju surna.

Och att på annat sätt
tillfredsställa vederbörande med annan form av natura-betalning är inte
att tänka på, eftersom ”vevstaken” redan är tillfälligt sjukskriven av
feber o sånt…..

Så det får väl bli en Lördagskväll med Slemspottning, snorfräsning och svettningar istället…. sämre kan man ha det.

…..
Hejsan Far !
Hoppas du har det bra där uppe bland molnen.
Här nere regnar det, men det kanske du redan vet då förstås.

Livet här nere har sin gilla gång, och döden är ibland lika grym som livet, och livet ibland lika underbart som döden är befriande för vissa.
En knockoutförkylning har däckat mig i en vecka, var ganska dålig ett tag faktiskt.Nu har Mostra blivit däckad. Och iom att hon e 81 ….är jag lite orolig, men de e en seg käring de där.

Odugliga män ?

Vansinnet i denna värld tycks aldrig upphöra dock far. Professor Annika Dahlström…. det låter väl imponerande va ? En professor ska väl vara lärd eller nåt, ….och är det dessutom en kvinna i dessa feministiska tider, och som dessutom uttalar sig om mänskligt förfarande, barnuppfostran – då kan man förvänta sig något riktigt klokt kanske ??! 65 år gammal oxå… dvs lte erfarenhet.

– De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn, säger professor Annica Dahlström, 65.

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

Nå hur klokt blev det där då ?

Nyligen så ropades det efter fler män inom förskolan/dagis oxå. Hade Denna ”professor” varit ett undantag, så hade man nog kunnat bortse från enstaka tokigheter som denna. Men det är något som faktiskt genomsyrar samhället idag.
Så i skenet av det kan man ju undra vilka män som skulle våga sig in i denna kvinnodominerande värld. En manlig vän sa till mig för ett år sedan ang att ta jobb på förskola:

– ”det skulle jag aldrig våga utsätta mig för”

,…. och menade på risken att bli misstänkt för fruktansvärda anklagelser, enkom på basis av att han är man. Jag kan säga att jag är rätt benägen att hålla med honom. Jag har känt kvinnor som helt öppet erkänt att de lovat och svurit på att deras ex inte skall få delad vårdnad efter skilsmässa. Och jag har hört tonårstjejer erkänna att de ljugit om sin ålder på datingsajter i syfte att ”sätta dit snuskgubbar”

Om vi accepterar detta ….

Det anses oxå helt acceptabelt att idag kasta ur sig anklagelser mot män på områden som kan och oftast kommer rasera deras liv, oavsett sanningshalt i anklagelserna. Jag menar, jag kan förstå att föräldrar är djupt oroliga över sina barn. Jag är rädd att om jag varit förälder skulle jag få kämpa med att INTE vara överbeskyddande själv. Men från att vara överbeskyddande till att lägga över ansvaret på andra samt misstänkliggöra varje man för att vara potentiell våldtäktsman och snuskgubbe….. är steget stort. Och även om det givetvis är en liten procent av kvinnor som beter sig så här, så finns en allmän acceptans för deras beteende, och inga följder för agerandet. Det är fritt fram för fortsatta galenskaper

Och i första hand blir vissa utsatta män svårt skadade av detta, i andra hand så berövas barnen i samhället på den resurs pappor och män är och kan vara…. ingen VÅGAR eller FÅR ta sitt ansvar….

Ett annat exempel på negativ särbehandling

En kvinnlig vän till mig berättade om hennes manlige kompis som var hos doktorn, en kvinnlig doktor. Där Doktorn vid ett tillfälle ”tog pulsen” på honom genom att grabba tag om pungen vid undersökningen. Jag undrar då om det inte finns nån puls nån annanstans på kroppen att kolla. Det hade tydligen varit mest praktiskt enligt den kvinnliga läkaren. Den kvinnliga läkaren hade dessutom frågat om patienten var singel. Låt oss för ett ögonblick ponera att det var ett scenario där en manlig läkare tagit pulsen på en kvinna i skötet, och frågat om hon var singel ? …. tror ni detta hade gått obemärkt förbi ?

Här uppstår ju lite frågetecken då. Gäller inte samma etiska regler för män som kvinnor inom läkaryrket ?

När jag påpekade för min kvinnliga bekanta just detta vad som skett vid omvända roller, så sa hon att det beror ju på om läkaren ser bra ut oxå… eller inte.
Och visst har hon rätt. Det är väl något av en erotisk dröm kanske för många män om en snygg kvinnlig läkare grabbar tag om pungen och stöter på en man. Om det är lika för kvinnor kan jag inte uttala mig om. Men följderna vid uppföljning kan jag garantera blir annorlunda.

Men det är samma scenario som skillnaden mellan en slusk och en Casanova… slusken misslyckas i sin erövring, och Casanovan lyckas, även om deras beteende skulle vara det samma.

Att förändra…

Att förändra ojämlikhet uppnås ej genom att tippa över vågskålen till övervikt åt andra hållet. Och det åstadkoms inte genom att släppa fram kvinnliga professorer som odugligförklara männen som småbarnsföräldrar. Det uppnås heller inte genom att skuldbelägga hela det manliga släktet…

Det uppnås genom respekt för Kvinnor, män och barn ! ….
Denna professor och hennes ”vapensystrar” för tillbaka jämställdheten ett par hundra år, och omöjliggör ett större ansvarstagande av män både i uppfostran och kvinnodominerade yrken ….

…. bara så ni vet vart ni ska rikta er ilska över ojämlikhet !

….
Hej far i himlen !

Det är helt underbart att leva. Jag har det underbart bra. Jag bor i Sveriges vackraste stad, har mat för dagen. Jag har gåvan att kunna dansa, jag har fått gåvan att sjunga och spela, och jag ser skönhet var än den dyker upp….. och jag har förmågan att uttrycka mig i ord….

…och ändå

..ändå vaddå ?

….ändå är jag lite ledsen nu far. Jo det är kärlek som lyser med sin frånvaro fortfarande far. Sen att jag kräks och hostar och har feber, är väl inte direkt jättekul heller. Men det är inte därför jag är ledsen. Jag blir mer och mer cynisk kring kärlekens lagar för varje dag som går. Det fullkomligt vimlar av kvinnor/tjejer som tycker om mig. I princip samtliga är ihop med nån snubbe med jobb och pengar.
Lite tröst är det när Adams och Yildiz barn kastar sig i armarna på mig när jag går på lilla caféet, det gör mig riktigt, riktigt glad.

Livet rullar vidare, och det är egentligen inte ett dugg synd om mig, men jag säger bara som det är. Jag är ledsen ibland för att jag inte finner kärleken, och för att den inte finner mig.

… Kanske skulle gå i kloster. Fast då kanske man borde va religiös ? eller vad säger chiefen ?

….
Glad i hågen, uppsnofsad från tå till topp, med danssprattel i benen, pinnar jag och mina danssugna ben upp för den lilla backen, på väg mot Konsumparkeringen. Där Dansgurun Egon E väntar för samåkning till H-sand och Jannez.
Egon hade meddelat att vi skulle få ytterligare ressällskap av en för honom bekant från Ö-vik, låt oss kalla honom för M som i moderat.

Och nu så här i efterhand undrar jag om det inte var mitt agerande på parkeringsplatsen, då jag viftade med plånboken och pekade på Konsumbutiken för att få Egon att förstå att jag behövde ta ut pengar för o kunna betala bensin……
…. att det var detta som gjorde att M, mannen med de sprängfyllda blodkrärlen i pannan inte exploderade redan från början, i en kavalkad av borgerliga floskler och nedvärderande av min person och min härkomst. Ty en plånbok viftandes i luften, kändes bekant och hoppfullt för honom, ett språk han förstod, misstänker jag.

En häääärlig kväll låg för fötterna, kände jag. Förra dansen i Härnösand var så rolig att jag knappt kunde gå dagen efter, men läpparna log i all smärta.
Under färden så pratar jag på som vanligt, tar kontakt är allmänt trevlig. Och tänker alltid på att inkludera alla i konversation och gemenskap. Mannen med sprängfyllda tinningar tycktes ännu vara på gott humör, mild som en pyrande blindgångare på västbanken.

Egon min gode vän från Åsele, dansgurun, mannen, myten, legenden, backar taktiskt riktigt snett in på en olinjerad parkering, så att nästa bilförare ska hålla gott avstånd till Egon… eller så är han bara inte så bra på att sikta min gode Egon 🙂
Och här…. 50 minuter före det att Jannez trummar igång sina pukor och instrument, brister blodkärlen i pannan på Egons bekanting M, när samtalet lett oss till att jag inte har ett jobb.

Attacken

Nu kommer attacken, och föreläsningen med enkla lösningar och stora pekfingret från en uppretad nyliberalist. Jag blev ifrågasatt på alla möjliga och otänkbara sätt. Hur kunde jag ”Bo kvar i Sollefteå”, när jag var arbetslös? Och ”om man inte jobbar så är det nån annan som försörjer en” etc etc etc… Det var en ren avhyvling av hela mitt väsen och person. Och danssprattlet i benen, samt självförtroende och glädje och förväntningar pös ut och jag fick ägna resten av kvällen för att återfinna det.

Jag har lärt mig så pass mycket i alla fall, att även om jag gärna diskuterar politik i sak, och för några utvalda vänner ger folk en hint om vad jag kommer ifrån i livet, med hälsa, psyke och söndertrasad icke funktionsduglig själ….. så öppnar man sig inte i detalj och visar strupen för den här typen av människor som hugger direkt, och inte klarar av att tänka en millimeter utanför sin egen högst tillfälliga förmåga och status. Så jag markerade bara att jag inte höll med honom, att det inte var riktigt så enkelt som han ville göra gällande. Huruvida blodkärlen sprack av politisk ilska över en människa som inte lyckats lika bra som honom…. det vet jag inte. För jag bytte och åkte med betydligt trevligare sällskap hem.

Nå … för 15 år sedan hade jag kanske varit nedtryckt i skoskaften efter en sådan avhyvling. Men jag reste mig sakta men säkert, hade relativt roligt, och dansade många bra danser, och gladde många dansöser med inspirerad dans.

Klart som korvspad

Efter dansen står en ung trevlig kille och säljer korv nere i entrén, och jag har i kön framför mig ett gäng korvsugna överförfriskade snubbar o tanter. En av dem är lätt korpulent, högljudd, dryper av svett och ”drygstatussyndromet”. Dvs visa upp hur ekonomiskt oberoende han är, och skrika ut 10-15 gånger, att:

– ”j-j-jagh bschuuuder på re häär”

(Jag bjuder på det här) Med en bräcklig pondus uppbyggd på sprit och fet plånbok, upprepar han mantrat om och om igen:

– ”j-j-jagh bschuuuder på re häär”

Det må väl va hänt att han gärna ville att folk skulle få veta hur storslaget rik och ”generös” han var, som kunde bjuda på 4 korvar för 15 kr styck. Men det är beteendet mot den trevlige unge killen som troligtvis ideellt stod och sålde korv för nån förening…. det är det beteendet som gör korvköparens beteende riktigt grisigt.

Killen som säljer korv vill naturligtvis ha betalt för korvarna han lagt upp. Han hade serverat 4 korvar utan att ha sett nå pengar, från den ”generöse” aolkoholdryge herrn med plånboken. Och när han påpekar det blir den lätt korpulente alkoholstinkande herren ännu drygare och rent otrevlig, och kallar killen för ”dum i huvet” för att han inte litade på att pengarna skulle komma…

”jaa sscha ju att jag bjschuder på re häer ,…. va fan errrrche ru inte fattar errö dum i huvet”

En som är generös på riktigt, behöver inte göra ner andra människor. En som är generös på riktigt, behöver inte tala om för andra hur generös dom är. En som är generös på riktigt låter folk få ha sin stolthet och hjälper när det behövs.