…..
Gladast idag blev jag när jag tittade in på Lilla cafet för att se om Yildiz och barnen kommit hem från Turkiet efter 1 månads semester. Och jag tänker att de små liven glömt bort mig. Då springer Sam, lillpojken och kastar sig i armarna på mig, och efter kommer storasyster Solin, och även hon kastar sig i famn på mig, det har hon aldrig gjort förut.
Sådana gånger… samtidigt som jag blir alldeles själaglad, så blir jag lite gråtmild och saknar egen familj. Det kommer förmodligen aldrig ske. Och det gör mig ledsen.
Så nu är jag Glad-ledsen. 
Men glädjen och kärleken från kramarna överväger just nu allt. Underbara ungar <3