Månad: april 2013

…..
Gladast idag blev jag när jag tittade in på Lilla cafet för att se om Yildiz och barnen kommit hem från Turkiet efter 1 månads semester. Och jag tänker att de små liven glömt bort mig. Då springer Sam, lillpojken och kastar sig i armarna på mig, och efter kommer storasyster Solin, och även hon kastar sig i famn på mig, det har hon aldrig gjort förut.

Sådana gånger… samtidigt som jag blir alldeles själaglad, så blir jag lite gråtmild och saknar egen familj. Det kommer förmodligen aldrig ske. Och det gör mig ledsen.
Så nu är jag Glad-ledsen.

Men glädjen och kärleken från kramarna överväger just nu allt. Underbara ungar <3

…

Å här regne nä…

Jag som tänkte ut o charma Arvika-tösera, nu mens fastra ä borte nå timmar.
Igår söp vi skallen av oss fastra och jag. Fastra drack två glas vitt vin, och jag en Staropramen mörk lager tjeckisk öl. Vi blev helt oregerliga 🙂

Så nu måste jag luska ut var Arvika-tösera huserar när det regnar.

….

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article16093072.ab

Tror att jag måste åka till Uppsala och markera revir, eller kanske pinka utanför Kullingers infart.

…..
Att kliva upp 06.30, med 4 timmars sömn i kroppen för att sedan köra 9 timmar, tillhör inte vanligheterna för denne ungdomlige gamle själslige krympling med förstorat hjärta. Men det gick förhållande vid bra tycker jag.

Enda svårigheten med körningen var när det blev dubbelfiligt, och man körde 110 som lagen påbjöd….. osså tittade man i spegeln och det såg fritt ut…. kollar framåt och förbereder filbyte för omkörning, Och vips har man en svart BMV bredvid sig med blängande chaufför. Blicken gav intryck av att jag inte var riktigt klok som framförare av mitt fordon, fast det var BMV-föraren som låg på 160 km i timmen.

Imorrn ska jag träna på att hytte med näven, tuta ilsket och skylla all världens problem på mina mottrafikanter …. så jag smälter in lite bättre,

Fridens Lijor öfver eder medborgare, och mot borgare !

N’Bänkt-Erik stå å fônder:

Nyyy-hotälle,
Å Nye badhusa,
Å’nn dänn ”Med-Mera-butika”, äll va de het fölla, oppe där I-tjuett ha vöre.
Å Cop’ra ska dom renovâr.

Ingenting dôg som de ha vöre.
Dä ska modärninseras å donas, å grejas.
Gremäljern å teknika prylar till förbannelse.
En vanli en tur-liste ti ringlinjen, dög int länger, utan nu skô dä va digitalt.
Å ingen hitta ti rätt bussfålla.
Å så stå’nä å blinke å verka så märkvärdigt å firnt.

Å
nu ha dom Ajpadd, å Lapp-tåpp, å Ajfån, å dom hinn inte packe opp han
förns dom ska köpes nå nytt. Dom kan ju ta’me fan snart göra allt möjlit
de där Ajfåna…
Dom kan vara vägvisar, å tale om för en att man jett vänne å
göre en Usväng, fast man ä mitt i skogen. Dom kan påminne en om de man
glömt bort, om man komme ihåg å påminna Ajfånen om att påminne en. Dom
kan spela melodier, dom kan räkna, dom kan stämma gitarr’n. Dom kan
betala räkninga, å dom kan …. ja de vete fan om dom inte kan diske åt
en snart å… om man hade begripe sä på’n.

N’Bänkt-Erik ha tjöpt en töcken Ajphone, å vise opp
för folke…. men han kan int mä’n, Dä ä nätt opp att han klara opp å
svare när’e ringe tin..

Nä nå fan ha âllt bleve bakvänt nå.

Å
Båna …å Bån-båna flytte söderut för å få jobb. Å handlarn få slå igen
på gågata, de löne sä int, för nån ap-hjärna på Kommurn ha fått för sä
att om man bygge nya köpscentra, så hanle folk mer. ”Snillet” på
Kommurn, glömte visst bort att köpkraften håll på å flytte härifrån.
Så
nu stå fler o fler butikslokaler tom, och kommurn ha klistre dit stora
dekaler om att de där tomma lokalerna är på bästa läget.

Å bland ônners man om inte dom tänk mä va dom sitt på, beslutshavarna på Kommurn, och i riksdan.

Ja tror ja ta spârkarn o far ti skogs mens de e snö, tänkte N’Bänkt-Erik

Mostra åt mäg, sått å ränse lingbära på’n vanlien bordsbricke, då en gammpôjk från Sjö i Dämsta, reste sig opp å slog ut mä bägge ärma sine å tâlte:

– Männ mänisch !!!…..Gå på Lo-bott’n å hämt kastmaskinssålle. Du förstå lingbära far ditti katrull’n, o lôgne rätt jôrning

….
Vintern tycks aldrig släppa taget om Ådalens nipor, älvar och skogar. Trots att vi vet att våren och sommaren kommer till slut, så tär det på oss vintertrötta, frusna Ådalingar. Tappra försök görs att klä sig lätt för att markera vårens ankomst, men vintermössa och långkalsingar åker på om och om igen. Och snön faller som från en evig snömaskin från ovan. Människorna här är över lag ett starkt, stolt och hjälpsamt folk, som gärna hjälper sin granne, stannar och pratar med varandra, även om man inte känner varann nära. Hjärtliga och snälla är de, Ådalingarna.

Hjärtliga och snälla är de, Ådalingarna, men de kämpar i uppförsbacke, i motvind och mot alla odds. Världen där ute tar våra ungdomar som arbetskraft, vår framtid. Världen där ute tar våra skatteintäkter från skog och energi, och har sedan mage att kalla oss lata och mest sjukskrivna. Pengar som denna koloni Norrland bringar in, tas om hand söderut, och förväntas likt en koloni förse sörlänningarna med ström, råvaror och arbetskraft… och för det pissar dom på oss.

Det har väl alltid varit så …. att när de stulit våra tillgångar, proklamerar de sin ”välgärning” i att ha ”gett oss jobb”…. sådan är kapitalismen.
Men Ådalingen kämpar vidare oförtrutet, med stolthet och mer sunt förnuft än centralmakten nånsin uppvisat. Alla kan inte bo i Stockholm….. en självklarhet kan tyckas. Men inte för politiker i ett nyliberalt samhälle, där tom Socialdemokraterna har övergett sina ideal, och glömt vad/vilka som gav dem sin välfärd.

På så sätt har de lurat i en hel befolkning att Ådalingen/Norrlänningen är lat, sjuklig och gnällig. Genom att lagligen stjäla våra tillgångar, våra ungdomar, och vår energi. Och vi som blir kvar när den mesta arbetskraften tvingats flytta till Stockholm, vi är ju till stor del arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer. Det är ju den politikens produkt, ny-liberalismens.

Dom får väl skjuta oss då… det har dom ju gjort förr det vet Eira Söderberg, Erik
Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson och Viktor Eriksson. Året var 1931 då …..
Men om de inte skjuter oss, som då Ådalen -31, så står vi stolt upp och kämpar för vår byggd, vi som är kvar. Vi fortsätter att sätta hjärta och kroppskraft före Optioner, spekulationer, Armani och Latte på Stureplan med Platt-skatt-centern.
Om de inte skjuter oss igen, så kommer våra hårt belastade Ångermanländska ryggar möjligtvis krökas, men aldrig knäckas.

Och vi har nåt som är mer värt än snabba pengar och snabba sportbilar. Vi har karaktär, vi har vårt land, vår storslagna natur, våra vatten….och starka ryggar !

… och snart kommer våren till Ådalen.

…
Fötterna, benen och ryggen värker. Och för att va på den säkra sidan tränade jag styrketräning för överkroppen härom dan, så det värker lite där oxå.
Jag han inte med alla jag skulle dansa med den här kvällen heller, och har dåligt samvete över det.

Jannez utan sångaren Kjelle, är inte samma band längre, basisterna har bytts 2 ggr…. och det har funkat. Men detta var inte samma musikaliska hit.
Jag dansade alla danserna, utom den jag kanske helst hade dansat… den sista.

Nu känner jag mig rätt nöjd på dans känns det som, men det kan ju förändras. …kanske. Åsså är jag rätt trött på att vara singel, samtidigt går det mer och mer åt att jag inte tror på kärlek, och helt enkelt inte jagar, och tror inte på kärleken längre. 🙁

Inte ens att vara ”dansgud” muntrar upp

Jag säger som Drängen Alfred, i Emil i Lönneberga sa till Lina om giftermålet:

”Ja tror vi tar o skiter i alltihop”

För den som inte förstår terminologin kring dansbandsrapporterandet, föreslås att man läser ursprungsinlägget om ”styrdans” under samma kategorirubrik ”styrdans” till höger. En del av detta inlägg bygger på terminologi därifrån.
…..

Ett hat-kärleksförhållande till dansbandsmusik

Till underbart melankoliska toner, enformig 4-bas, fåniga dansbandsleenden, till ännu fånigare dansbandstexter, om hur kärleken skall vara för evigt i ena låten, till att ”livet tar slut” när kärestan lämnar honom, i nästa låt.

Stereotyperna radar upp sig efter hand, på klassiska parkaden i Härnösand. Först på plats, är som vanligt dansvärldens hyperaktiva entusiaster. Dessa som allt som oftast tillhört ”dansmaffian”, en slags dansens societetsrörelse som startat upp på internet, där de inblandade ringer runt varann innan dans för att det med säkerhet skall finnas nån ”societetsdansare” där… eller flera.

Stilig dansgud

Sedan ramlar de in eftersom. Dansmusiken tränger in i hjärtat på ett från barndomen indoktrinerad dansbandsoffer, då far spelade i ett dansband. Det är alltid en god idé att komma upp på dansgolvet direkt, och visa upp dig. Och om du är en ”stilig dansgud” som jag tydligen är 🙂 (fick jag veta härom dagen)… så gör ju dansandet reklam för sig själv så att säga.

Nu var ju detta bortaplan, och jag har tidigare sagt att förhållandena förändras drastiskt på bortaplan, och att man får jobba betydligt hårdare för att visa upp sig och få mycket danser. Och det kan ju förvisso till en del stämma.

Men jag har ju blivit uppgraderad till en ”stilig dansgud” :)….

Dansguden blev sliten

…..så denna kvällen, med 6 timmar dans, hade jag de närmsta fyra timmarna svårt att få sitta (jag är ju gammal och trött nu). Sen pga för gummig sula, och för mycket intensivt Gösta Gigolo-snurrningar, gav vänster ”snurr-knä” med sig, och den gamle stilige ”dansguden” blev mänsklig för en stund. Blev nödgad att vila några låtar genom att fly till fikarummet, och byta skor och tröja.

Inga tvättäkta alfahannar på plats

Under kvällen dök det faktiskt inte upp någon riktig ”alfahanne”, det dök upp några Alfa-´wannabees. Dvs såna som tror de är alfahannar, eller anstränger sig för att framstå som sådana. Och helt utan framgång blev han inte den snaggade, manligt hjulbente, gänglige smilfinken, som ägnade ca 80 % av sin energi till att flina manligt och hånfullt, där han satt vid panelhönornas stolsrad, och bresa så mycket det gick med långskankern(panelhönorna måste blivit utfodrade. För de var nämligen inte där denna kväll)

Nä för han lyckades charma en lite äldre MYCKET tjusig dam, ja hon var JÄÄÄTTEGAMMAL … typ … ja va ska vi gissa, i min ålder 😉
Och jag hade ju givetvis trott att hon föll pladask för mig, Gösta Gigolo, dansgolvets John Travolta, och skulle komma och bjuda upp mig tillbaks efter en till synes perfekt dans. Men hon gick med hjulaktiga ben och mullig tant-rumpa förbi mig, och bjöd upp plast-alfahannen, och såg lycklig ut, och han flinade hysteriskt spänt för att se manlig ut.

Förhävelse?

Nu kanske den ovana danserskan/läsaren tror att jag förhäver mig när jag frotterar mig med epitetet ”stilig dansgud” …. men till att börja med så, har jag ärligen erhållit det epitetet av en danserska från skogen. Och därmed tillåter jag mig frossa i komplimangen och suga in allt jag förmår.

Men man skall inte förväxla ”stilig dansgud”, med epitetet ”alfahanne” Jag är lååångt ifrån alfahanne, och längtar inte nämnvärt efter att vara det. I alfahannebegreppet, som fö finns mer utförligt förklarat i inlägget ”styrdans”, så innefattar det en överlägsen självklar hunk-faktor, en ”trygg” självsäker man, där ”tryggheten” jäser över en aning, ja.. njä… riktigt mycket faktiskt. Och att vara ”alfahanne innebär att man alltid får ”ligga” … OAVSETT DANSKAPACITET !
Själv är jag kanske en uppvärmare, åt alfahannarnas offer ?!

Kanske energin tog slut även hos låtsasalfahannen ?

Nåja om nu wannabe-alfahannen, med lång-skankern, och bresande benen, fick rumla runt i höet, med den gamla tanten i min ålder, hon med rultig tant-häck, och cellulitlår…. så hoppas jag att han får hö i hals… eller jag menar, väl unt. Så som han bröstade upp sig och pustade och frustade. Och la ner så mycket energi på alfahannelooken. Jag log jallafall hela kvällen åt hans ansträngningar. Och även om han på sin höjd är en låtsasalalfa, så måste detta ha tärt på hans krafter så till den grad att tanten med gumpen riskerade bli aningen besviken på låtsas-alfans prestationer.

Dansmaffian

… som jag tidigare nämnt, är den del av dansarna som åtminstone SJÄLVA anser sig vara proffsdansare, och i vissa fall inte gärna dansar med icke ”maffiosos”. I bästa fall kan en vanlig dödlig stilig dödlig dansgud, under nåder och att betraktas som en stor ära för dansguden, bli uppbjuden och få dansa med en ”maffioso”.
Vanliga dödliga dansare och ”dansgudar” förväntas givetvis skrävla och skryta om det faktum att man fått den stora äran att dansa med en ur dansmaffian. Gör man inte det, så sprids den informationen i ”maffian”, och framtida danser med dans-sociteten kan bli lätt räknade.

Larz Kristerz

…. var ett av dansbanden på platz. Att under några som helst omständigheter uttala sig det minsta positivt om detta band, innebär till en början utfrysning från dansmaffian, av de som är medlemmar där, och dom jobbar säkert på ett sätt att utesluta dem officiellt ur ”maffian 😉
Det är helt enkelt inte hippt och inne, räknas inte som modernt band, och kör inte tillräckligt många sista-låten-på-discot-tryckar-låtar-för-dirty-foxande-dans-maffiosos, för att att kunna gillas av dessa. Jag menar sjunger man en låt om en nyköpt traktor ”Zetorn” (som jag, dansguden, älskar), så är det tönt-stämpeln PÅ, direkt på bandet.

Blender däremot, som oxå spelade, är ett riktigt maffioso-band. Martinez vet jag inte, jag hörde inte de närvarande dansmaffians dansare klaga på dem, men o andra sidan berodde det väl på att de var upptagna med att se ner på Larz Kristerz.

Nu gillade ju JAG att dansa till alla tre dessa banden, någon enstaka låt var dåligt danstempo på, men det kan man väl leva med. Jag har bara så roligt åt att så många fullt vuxna människor inte lyckats släppa det här med identifiera sig själv med inne-band, vad som är hippt och inne. Jag minns ju redan som 6:e-klassare hur det var gruppindelningar på vilken musik man ”skulle gilla då” Killarna gillade KISS, för att klassens alfapojke gillade dem, och tjejerna gillade ABBA…..
Själv gillade jag The Boppers och var ett hopplöst fall för grupptryck redan då.