…
Jag lever nu….
Livet ger mig dans, livet ger mig musik….och livet ger mig kvittrande fåglar på våvintern. Livet ger mig promenad med grannen. Det ger mig frisk luft att andas, och det ger mig en molnfri blå himmel. Livet är gott, trots allt !
Men såret läker ändå aldrig, det blöder för mig, som för så många andra.
Vi som tvingades växa upp för fort, vi som aldrig fick vara barn, vi som för alltid förbir barn.
Såret läker aldrig, det måste återkommande, med jämna mellanrum, tvättas och rengöras. Och inget annat än salta tårar kan hålla såret rent, och hindra det från att förblöda. Mellan skratten och fågelsången, mellan danserna och längtan efter närhet…..
… måste saltet göra sin verkan, och skölja bort.
Jag ser en flicka som sett saker hon aldrig skulle behövt se. Jag ser en pojke som var rädd för mammas liv. Jag ser en annan finna tryggheten i en understundom kall och oförsonlig värld, där ingen tycks bry sig. Ett liv är förvisso räddat, men vad viktigare är …. en själ blev räddad.
Men jag lever nu, och när det som gör så ont, fått ta plats en stund, och renat mitt sår, ska jag återigen kasta mig ut på dansgolvet, ska jag återigen, om än mycket återhållsamt och försiktigt våga hoppas på kärlek. Jag skall återigen hålla en kvinna i mina armar. Och jag skall åter andas frisk klar luft….
Jag lever !