….
Jag har inga problem med att erkänna att det finns de som är duktigare än mig, vad det än gäller. Alla har en överman i allting. Och ändå kan jag påstå att jag är duktig på mycket, klok, smart, ser bra ut. Det finns egentligen ingen motsättning i det. Eller borde inte finnas i alla fall. Behovet av att lyfta sig över andra tycks vara stort och vedertaget i så många områden. Yrkesmässigt i form av titlar, och lönekuvert är ett sätt att hävda sig, kanske det vanligaste. Man vill gärna visa upp sin status med dyra saker.
För mig är det grundläggande att visa respekt för människor. Och då menar jag det verkligen, inte bara som tomma ord. I mina ögon respekterar jag och tycker om som har en varm aura, visar ödmjukhet, hänsyn och solidaritet. Detta oavsett om de har det bra ställt ekonomiskt, är sjuka, har något handikapp, är boende i omsorgen etc etc……
Från den utgångspunkten värderar jag vilka jag vill vara med, finnas till för.
Alltså …. jag värderar inte folk i människovärde utifrån det, men vårdar min tid på så sätt, genom att umgås med den typen av varma människor, och välja bort energitjuvar, och sådana som på ett eller annat sätt inte är snälla och respekterar mig. Jag är faktiskt en fantastisk person, och de som inte kan ta det, behöver inte ta del av min storhet som människa.
Oj….. motsade jag inte allting jag nyss sagt om att inte vara stor på sig osv ?
Nej faktiskt inte, det är vanligt att felaktigt blanda ihop dessa saker. Att jag i mig själv ser till att tycka om mig själv, tycka att jag är bra och till och med uttrycka det i skrift och verbalt, är på intet sätt att göra ned någon annan. Om jag däremot kontinuerligt sätter mig över andra, för att uppnå samma sak, är det en helt annan historia.
Så …. jag har alltså problem med de som anser sig var lite ”finare” lite mer ”viktiga” Jag har inte problem med att människor tycker de är duktiga och värdefulla. Det finns områden som musik/kultur, där viss musik liksom ska vara finare att gilla ur nån slags bakvänd statussynpunkt oberoende av kvalitet och tycke. Likadant med konst ….. och vad värre är: moral !
För visst kan man leva med att det finns snobberi inom musiken, som tycker viss musik är kulturellt finare. Och visst kan man leva med att vissa tycker en prick på en 2 x 2 meter vit tavla är genialitet, om det står rätt signatur nere till höger…. hur än vridet DET är….
Men när moralpaniken får sitt fäste och vissa människor ur vissa grupper går och jäser av moralisk överlägsenhet, pga att de kontinuerligt erhåller denna ”överlägsenhet” genom att se ner på andra, och moralisera. Då får jag krupp, tillfällig mental Parkinsons och kortslutning på samma gång. När folk moraliserar över arbetslösa och sjuka och tycker att ”alla kan göra nånting”. Eller när den ständiga frågan om ens arbetsstatus kommer upp, och följs av nedlåtande kommentarer och tystnad. Eller när folk moraliserar över åldersskillnader i förhållanden, trots att det rör sig om vuxna myndiga människor.
Men vad säger den ”överlägset finkulturelle” när låten/texten han fnös åt, blir folkkär och uppskattad ?
Vad säger konsteliten när en ”Hötorgstavla” säljs för miljoner, för att en som äger miljarder uppskattar just den ?… byter man åsikt då ?
Och vad säger moraltanten som jäst i överlägsenhet, när hennes äldste son blir oskyldigt anklagad för brott som inte går att tvätta bort med någonting, och måste leva i skam, för att andra gjort precis det hon gjort ?…. baktalat folk.
Och varför är en arbetande mor värd mer än en sjuk man utan barn ?
Varför är hon per automatik moraliskt överlägsen redan innan en omöjlig och onödig jämförelse ens inletts ?