Månad: mars 2013

…
Jag lever nu….

Livet ger mig dans, livet ger mig musik….och livet ger mig kvittrande fåglar på våvintern. Livet ger mig promenad med grannen. Det ger mig frisk luft att andas, och det ger mig en molnfri blå himmel. Livet är gott, trots allt !

Men såret läker ändå aldrig, det blöder för mig, som för så många andra.
Vi som tvingades växa upp för fort, vi som aldrig fick vara barn, vi som för alltid förbir barn.

Såret läker aldrig, det måste återkommande, med jämna mellanrum, tvättas och rengöras. Och inget annat än salta tårar kan hålla såret rent, och hindra det från att förblöda. Mellan skratten och fågelsången, mellan danserna och längtan efter närhet…..

… måste saltet göra sin verkan, och skölja bort.

Jag ser en flicka som sett saker hon aldrig skulle behövt se. Jag ser en pojke som var rädd för mammas liv. Jag ser en annan finna tryggheten i en understundom kall och oförsonlig värld, där ingen tycks bry sig. Ett liv är förvisso räddat, men vad viktigare är …. en själ blev räddad.

Men jag lever nu, och när det som gör så ont, fått ta plats en stund, och renat mitt sår, ska jag återigen kasta mig ut på dansgolvet, ska jag återigen, om än mycket återhållsamt och försiktigt våga hoppas på kärlek. Jag skall återigen hålla en kvinna i mina armar. Och jag skall åter andas frisk klar luft….

Jag lever !

…
Detta är ju den självutnämnda benämningen på det folkslag, ”ras”, so orsakade en av historiens värsta folkmord, och krig. Historien är där för att lära oss. Lära oss som inte upplevde fasorna, koncentrationslägren, våldtäkterna, mördandet, segregationen.

Men har vi lärt oss ?

Historien tycks återupprepa sig. I Frankrike, i Ungern förföljs Romer. I Norge mördas Socialdemokratiska ungdomar av en modern rashatare och rasist. Främlingsfientliga partier växer över hela Europa, Nyliberalismen har fått fotfäste pga den välfärd som demokratisk socialism banat väg för. Och nu säljs all välfärd ut, mer pengar till de rika, mer ”Jag, jag, jag, jag”.

Är det en slump att rasismen ökar i ett nyliberalistiskt Europa ?

När de sämst ställda i ett samhälle hamnar mer utanför, får mindre att klara sig på, letas historiskt sett alltid syndabockar. Och inte speciellt ofta får de som bör bära skulden, bära skulden. I kriget var det Judar, ”Negrer”, Romer och slaver.
Idag är det Romer och muslimer som utmålas som ”den fria, demokratiska västvärldens hot”. Invandrare över huvud taget, svartmålas och demoniseras.
Apartheid återuppstår i Sverige med segregerade bussturer. Ministrar kommer undan med rasistiska antydningar och fördomar kring gömmande av flyktingar.

Tyskland föll, och det tredje riket var historia. Nazismen dog, trodde vi. Men ack så fel vi hade. Den lever idag, och smyger sig in i det svenska folkhemmet, och hela Europa. Och det fjärde riket har påbörjat sin frammarsch. Men inte via pansarvagnar, gevär och tortyr, utan via maktens korridorer i Bryssel. Land efter land inom Unionen faller i dess ekonomiska klor, och inhemska regeringar tvingas bli nickedockor inför Tysklands ekonomiska makt, och återinförandet av en odemokratisk totalitär stat a la Sovjetunionen… nu kallad EMU.

Är det en slump att rasismen ökar ?

Härskarfolket….

… bär idag slipsar och portföljer.

….
Jag har inga problem med att erkänna att det finns de som är duktigare än mig, vad det än gäller. Alla har en överman i allting. Och ändå kan jag påstå att jag är duktig på mycket, klok, smart, ser bra ut. Det finns egentligen ingen motsättning i det. Eller borde inte finnas i alla fall. Behovet av att lyfta sig över andra tycks vara stort och vedertaget i så många områden. Yrkesmässigt i form av titlar, och lönekuvert är ett sätt att hävda sig, kanske det vanligaste. Man vill gärna visa upp sin status med dyra saker.

För mig är det grundläggande att visa respekt för människor. Och då menar jag det verkligen, inte bara som tomma ord. I mina ögon respekterar jag och tycker om som har en varm aura, visar ödmjukhet, hänsyn och solidaritet. Detta oavsett om de har det bra ställt ekonomiskt, är sjuka, har något handikapp, är boende i omsorgen etc etc……

Från den utgångspunkten värderar jag vilka jag vill vara med, finnas till för.
Alltså …. jag värderar inte folk i människovärde utifrån det, men vårdar min tid på så sätt, genom att umgås med den typen av varma människor, och välja bort energitjuvar, och sådana som på ett eller annat sätt inte är snälla och respekterar mig. Jag är faktiskt en fantastisk person, och de som inte kan ta det, behöver inte ta del av min storhet som människa.

Oj….. motsade jag inte allting jag nyss sagt om att inte vara stor på sig osv ?
Nej faktiskt inte, det är vanligt att felaktigt blanda ihop dessa saker. Att jag i mig själv ser till att tycka om mig själv, tycka att jag är bra och till och med uttrycka det i skrift och verbalt, är på intet sätt att göra ned någon annan. Om jag däremot kontinuerligt sätter mig över andra, för att uppnå samma sak, är det en helt annan historia.

Så …. jag har alltså problem med de som anser sig var lite ”finare” lite mer ”viktiga” Jag har inte problem med att människor tycker de är duktiga och värdefulla. Det finns områden som musik/kultur, där viss musik liksom ska vara finare att gilla ur nån slags bakvänd statussynpunkt oberoende av kvalitet och tycke. Likadant med konst ….. och vad värre är: moral !

För visst kan man leva med att det finns snobberi inom musiken, som tycker viss musik är kulturellt finare. Och visst kan man leva med att vissa tycker en prick på en 2 x 2 meter vit tavla är genialitet, om det står rätt signatur nere till höger…. hur än vridet DET är….

Men när moralpaniken får sitt fäste och vissa människor ur vissa grupper går och jäser av moralisk överlägsenhet, pga att de kontinuerligt erhåller denna ”överlägsenhet” genom att se ner på andra, och moralisera. Då får jag krupp, tillfällig mental Parkinsons och kortslutning på samma gång. När folk moraliserar över arbetslösa och sjuka och tycker att ”alla kan göra nånting”. Eller när den ständiga frågan om ens arbetsstatus kommer upp, och följs av nedlåtande kommentarer och tystnad. Eller när folk moraliserar över åldersskillnader i förhållanden, trots att det rör sig om vuxna myndiga människor.

Men vad säger den ”överlägset finkulturelle” när låten/texten han fnös åt, blir folkkär och uppskattad ?

Vad säger konsteliten när en ”Hötorgstavla” säljs för miljoner, för att en som äger miljarder uppskattar just den ?… byter man åsikt då ?

Och vad säger moraltanten som jäst i överlägsenhet, när hennes äldste son blir oskyldigt anklagad för brott som inte går att tvätta bort med någonting, och måste leva i skam, för att andra gjort precis det hon gjort ?…. baktalat folk.

Och varför är en arbetande mor värd mer än en sjuk man utan barn ?
Varför är hon per automatik moraliskt överlägsen redan innan en omöjlig och onödig jämförelse ens inletts ?

Life
is a long and winding road…. så det är väl inte så konstigt om man
kör ”off road” ibland . Men det är väl lite ”off road” körning som
behövs för att kunna komma på en ny väg, med färre gupp, och fastare
väg-grepp.
….Det
var det klokaste jag kom fram till idag tror jag, då jag kommenterade
en fejsbooksväns status. Egna tankar och egna ord. Ja klokast
möjligtvis då i konkurrens med det faktum att jag konstaterade
att jag trodde antingen Malin eller Berndt skulle åka ut ur mästarnas
mäster, EFTER det att det stod klart att det blev de två till
”utmaningen”.

I övrigt så känner jag mig stolt och nöjd med mina
musikaliska framföranden igår, samt att jag fick beröm av en duktig
musikalisk yrkesman, men framförallt en generös och ödmjuk människa:
Lars Hägglund. Killen har en fantastisk sångröst, nyanserad och sjunger
med känsla och feeling, men framför allt så har han bägge fötterna kvar
på marken.

Träffade hans mor idag på Konsum där hon sa:

– Lars tyckte du gjorde en låt fantastiskt bra igår

varpå min omedelbara respons blev:

– BARA EN LÅT ?????

Varpå
hon försökte rädda situationen och understryka att han beundrade
framförandet, vilket jag naturligtvis blev glad över, men kunde ändå
inte låta bli att svara:

– Jag beundrar Lars som person jag ….

Annars
har jag ätit Rostbiff på tunnbrödssmörgås, och kaffe till frukost. Gått
till Simhallen, rott roddmaskin, simmat och gått hem igen…. det blev
så mycket för en gammal gubbe att han somnade omgående framför TVn i 20
minuter … minst.

.. okej, slut på kloka och kluriga ord för idag… go natt Värda !

….
Min själ är ett universum av känslor och nyanser, av bilder, svarta hål, ljusstrålar och minnen. Jag är på intet sätt unik på det området. Men vad som möjligtvis gör mig något ovanlig är just tillgången till detta enorma bildarkiv av emotionella berättelser och miljöbeskrivningar. För mig är melankoli, sorg och mörker inte nödvändigtvis ett problem, det bara är en del av livet, precis som kärlek, glädje eufori. Här följer en miljö och känslobild från förr. Att jag fått tillgång till den just nu, är för att jag blivit försatt i den känslostämningen just nu… en liten stund.

En ensam vandring bland betong

Kalla industriområden efter vägen, nästan oändligt långa, när jag går till fots. Min själ har gömt sig långt inuti min kropp, ögonen är sorgsna och längtande, medan kroppen påtvingat vandrar framåt, meter för meter, kilometer för kilometer, mil efter mil.

Trafiken dundrar förbi i ett furiöst tempo, ständigt på väg, aldrig vilande. Ingen ser en gående figur, utom då möjligtvis som ett irritationsmoment, om de blir tvungna att bromsa in vid övergångsställe. Men för övrigt, på den platsen, efter ett industriområde, efter en av tusentals vägar i Storstockholm, så ser dom dig inte ens.
Att inte bli sedd är själva kännetecknet för en storstad. Både dess integritetsväl- signelse, och dess obarmhärtiga anonymitetsförbannelse. Går din själ vilse här, är det risk att den aldrig hittar hem igen. Storstaden är ständigt vid liv, sover aldrig. När regnet faller i veckor, snålblåsten viner, och pulsen nöter ner själ efter själ, är det lätt att gå vilse. Här är många vilsna själar som vandrar förbi som likbleka gestalter. Industrikomplexen tar aldrig slut. Jag fryser ända in i benmärgen. Fryser på ett sätt jag aldrig någonsin gjort i Norrland, trots att kvicksilvret krupit än lägre där.

Det blev inget jobb, och jag var glad för det. Platsen var ogästvänlig, och jag passade inte in där. Jag passade egentligen inte in på någon arbetsplats då… men vem brydde sig om det ?

En ung mans undergång….

Ingenstans att fly, ångesten följde med mig hur än jag försökte, skaka av den. Det var nu jag skulle vara flygfärdig, blomstra, kasta mig ut i världen hungrig, stark och fri.
Inget kunde vara längre från verkligheten….. Jag var ett barn, ett sargat, vilset barn, utan något hem, utan någon plats att finna trygghet. Allt skulle också ofrånkomligt rasa samman, hela tillvaron, världen skulle rämna för denne unge man. Men ännu stretade jag mot omöjliga odds och i ett kallt, kargt, oförlåtande Stockholm, som inte tog pardon i de vilsna gestalter hon producerade… och lät gå in i mörkret.

Några månader senare var allt över, det fanns inte längre något att kämpa för. Jag skickade iväg några sista desperata nödrop genom staden, över landet. Men allt var slut. Jag började läsa på min sista bok, och förberedde mig för slutet, utan att aktiv vandra mot det. Jag skulle försvinna … eller rättare sagt, så hade jag redan försvunnit. Jag var borta, det var bara mina ekon från nödropen som studsade omkring …… Tomas fanns inte mer.

… sen blev det tyst… mörkt.

De flesta ekon hade ekat färdigt och dämpats ner till evighetens tystnad.
Den till min mor lämnades obesvarad…. det var slut.

…. och återvändande till livet

En dag i November veckor efter ett sista utskickat SOS, anlände en man till stora staden. En man från landsbygden. En man som såg igenom allt… allt som ingen annan sett. Mannen sträckte ut handen ner i mörkret, och fick tag på min hand.
Till en början lät jag honom stiga på, han sa att han skulle hjälpa mig. Jag minns att jag skrattade uppgivet, och sa att han kunde försöka om han ville. Jag tackade honom för hans hand vid det tillfället, men trodde inte riktigt på att jag skulle ta mig upp, trodde inte riktigt på att någon ville hjälpa mig.

Men efter hand började jag förstå, att han var uppriktig, och att han menade varje ord han sa. Då greppade jag tag om handen med krafter jag trodde jag inte hade, och ville inte släppa. Armen höll på gå av i sin spänning, när första hoppets låga tänts. Och första fördämningen brast i ett förtvivlat gråt.

En förlorad ung man, hittades i sista sekund, blev återfunnen. Nu skulle det ta ytterligare 20 år att bli människa… hitta sig själv. Men varenda steg, varenda fight, varenda slag och krig… var värt det, om så bara för en enda stund av kärlek.

…
Hej far !

Jag kan se stjärnorna klart i natt.
Att stilla betrakta dem, är som att se in i evigheten.
Det sägs att det är chiefen som skapat allt detta vackra, undersköna, mystiska i vår värld, i vårt universum…. kan det verkligen vara så ?

Jag känner harmoni i den klara vinterluften, när jag ser in i evigheten, och känner mig som en del av den. Världen jag är i, känns liten, och inga tvivel och tveksamheter råder medan jag ser upp på himlavalvet, från Sollefteå, Ångermanland, Sverige, Tellus.

Vi människor är människor, och mänskliga, det innebär att vi har varma själar, någonstans inne i de kalla skalen vi bär på. Det innebär att vi felar, och sårar.
Jag har inget emot att vi felar, och gör misstag. Faktum är att jag kan tycka människor är otroligt vackra när fasaden faller, och de visar sårbarhet, och osäkerhet.

Men far …. jag har svårt för när människor dömer utan att se, pratar utan att veta, tar gissningar för fakta. Far, jag har svårt för när människor inte försöker vara empatiska, förändra sig till det bättre, utan bara är bekväma i fördomar, nedvärderingar och översitteri.

Gång på gång stöter jag på ryktesspridningar om andra människor, och det vore nästan naivt att inte förutsätta att det ryktas även om mig. De allra flesta rykten bekommer mig inte alls, men det finns vissa som kan förstöra så mycket.
Idag pratades det om en bekant till mig som tydligen gjort ett misstag, ett fel, och får sona för det. Och det är väl okej att man på något vis får stå till svars för sina handlingar inom rimliga proportioner. Men… det sprids andra rykten om denne oxå, som är just bara rykten, det finns inga bevis eller belägg för dessa. Men ryktesspridarna hävdar med bestämdhet att de vet att det är på det viset.
Med fraser som ”säkra källor” ”inget skvaller” ”hon vet” han är ingen som skvallrar” osv osv…

Men vid varje tillfälle som jag ser ryktesspridare i ögonen och frågar HUR de vet de, så slirar dom och vacklar med blicken, så spricker det ”säkra” som en botox-läpp från Hollywood…..

Far …. så hade väl inte chiefen tänks sig att människor skulle bete sig ? Jag personligen utgår från att det jag ingenting vet om, bör jag heller inte lägga mig i eller värdera. Människor gör fel, begår misstag, tom brott av olika slag. Och jag vill gärna vara med och förebygga mot brott, och jag anser att det måste finnas vissa konsekvenser för brott och styggelser……men jag anser inte det vara min sak att döma folk. Och jag anser inte att det är min sak att fara med osäkra rykten och osanningar som kan skada, i syfte att få mig att framstå som bättre.

Stjärnorna tittar tillbaks på mig… kanske förstår de vad jag säger. Kanske är det bara glödande gasbollar miljoners mil härifrån… som Pumba skulle uttryckt det.
Men det känns i alla fall som jag är en del av dem.
Jag har umgåtts med min nylonsträngade gitarr en del idag far… du vet den som du köpte åt mig. Tränat lite skalor, spelat lite folkmusik…. för stjärnorna, och för dig far. ….. nu ska jag slå igen mina mörkbruna ögon och drömma mig ut i universum…. håll utkik efter mig far… om jag svischar förbi i drömmens värld !

Städtanten i mig har vaknat till liv, efter en livslång törnrosasömn.
Vem var då ”städprinsen” som kom och väckte mig ur min sanitära slarverdröm ?
Vissa skulle kunna hävda, med vis bäring, att det skulle vara min vän, mon frêre, mon ami G. Bredin, i all sin städ-pedantism och tålmodigt betraktande av städkaoset i den Lundinska dammknarkarkvarten…..att det är han som fått mig på andra tankar.

Njä … måhända att Karln är en förebild rent ordningsmässigt, och boendehygieniskt. Men det krävs långt mer än förebilder och åthutningar för att förändra sitt eget beteende i företeelser där man inte riktigt är nöjd med sig själv.

Under en tid nu har städtanten i mig trätt fram, från klarhet till klarhet. Nu saknas bara ett par Birkenstock fotriktiga sandaler och knästrumpor i beige nylon, så har ”hen” kommit ut ur ”garderoben”… ja dvs städgarderoben, på riktigt.

Idag när jag gick in i mitt kök/kokvrå, som förut alltid varit belamrat med ett diskberg, så glänste diskbänken glittrande ren, på ett för en Anonyma Alkoh… eh slarver AS) … nästan ångestfyllt kliniskt doftande sätt.
Och inte nog med det, för så har det varit en längre tid, att jag haft ren diskbänk UTAN RESTER i slasken… inte nog med det som sagt, nu börjar städtanten i mig se områden som inte var synliga för slarvern Lundin. Trösklar, dörrkarmar, skrymslen och vrår blir nu utsatta för Javex, JIF, Ajax, YES, och svinto.

De mest troliga orsakerna till denna ”förvandling” torde vara:

Nya köks- och hallskåpluckor

Det blir trots allt en väldig kick för viljan att hålla rent och snyggt när inredningen är fräsch och luktar fabriksmålat som på IKEA

Erikshjälpen och soptippen.

I en LITEN lägenhet, på 35m2, så finns det inte utrymme för samlarkollektioner. Mer än halva bohaget har getts bort till vänner, Erikshjälpen…. och ibland tanterna på soptippen. Detta innebär i sin tur att det finns mindre saker att stöka ned med, mindre saker att snubbla på, mindre saker att damma och flytta på. Så i de fall där jag eventuellt skulle kunna få återfall till Dammige, slarvige stökige Tomas, så kan städtanten i mig snabbt återfå makten eftersom det inte finns så mycket att städa undan.

Inre harmoni och självkänsla

Ja månne … detta kanske trots allt är den enskilt största orsaken till min uppryckning på städfronten. För om det är trasigt och ”smutsigt” inuti, om allt ter sig meningslöst, om man inte ser på sig själv som värd att ha fint…. ja då hjälper inga övriga metoder, förmaningar och moralkakor. Jag gillar mig själv lite bättre nu helt enkelt.

Nya glasögon efter 20 år av gissande.

Ja man måste ju se skiten oxå… för o kunna fli unnan 🙂

För övrigt må GB vara den okrönte kungen på lägenhetshygien, men jag byter kalsonger oftare än honom 😉

…
Ja … närmare bestämt Kai Tomas Lundin.
Kai efter pappas chef… det hjälpte inte, pappa fick ändå söka jobb i Stockholm.

Men jag trivs med mitt namn, har aldrig velat heta något annat, har aldrig varit missnöjd med ”Tomas”. Av smeknamn som givits mig tycker jag bäst om ”Ludde” och ”snygging”

…
Ställ en argsint björn framför mig, och jag skall fly eller slåss.
Ge mig ett teknisk problem att lösa, och jag skall se till att det blir löst.
Ge mig oländig terräng att ta mig förbi, och jag skall betvinga den.
Ge mig sorg över kärleksförlust och förlorade vänner, och jag skall leva vidare, och övervinna.

Men rykten som skadar, finns inga ord eller nävar som rår på. Förgiftade ord och illasinnade antaganden, finns ingen sköld för. Rykten som skadar kan ge dödliga sår, om blödningen inte stoppas, om orden och det ansvarslösa agerandet inte upphör.
De kan slå ut hela sociala strukturer, slå ut beprövad vänskap. De kan ta ifrån dig ditt levebröd, de kan ta ifrån dig dina vänner, din hembygd, ditt ljus…

Ge mig oövervinnerliga fysiska strapatser, och jag skall framhärda, och gå segrande ur striden. Men sticks vassa ord i lönndom, att förgifta min miljö av vilken jag lever i och får min näring från. Så står jag värnlös som en sköldpadda på rygg.

Jag väljer att vårda mina ord, samt att inte agera på lösryckta antaganden. Och jag allt jag begär och önskar mig är samma bemötande.

….

Hej pappa !

Hur har du det där uppe ?

Tårar rullar på min kind. Kan du se dem ? Kan du känna dem ?
Jag kom att tänka på att det är nu snart 6 år sedan du slutade sträva här nere med oss. Du saknas mig pappa, och kommer så göra.

Jag känner mig vilsen ibland, i den här världen, ensam och övergiven.
Jag önskade du vore med mig inatt.
Jag har svårt att finna ord …. det gör bara ont i mig.

Modet tog slut. Jag orkar inte hålla huvudet högt ikväll.
Men i morgon är en ny dag.