….
Du tittar ut genom fönstret, timme efter timme med en frånvarande blick, rullar omedvetet på tummarna, tiden har sprungit ifrån dig.
En skata flyger fram och tillbaks mellan två lyktstolpar, detta tycks fånga din uppmärksamhet för en kort sekund, då du plötsligt reser dig upp…. för att efter bara någon sekund sätta dig ner igen, och återinträda in i din egen värld.
jag sitter och betraktar dig från andra rummet med ögon som älskar den du är inuti, och jag kan se på hur livet ter sig alltmer trist och grått för dig, alltmer. Du går iväg en stund, och märker inte att jag betraktar dig med kärleksfulla ögon hela tiden…
Jag ser efter vart du gått, för att se efter så du inte ramlat eller något, och ser att du ägnat de senaste 10 minuterna åt att försöka få till att knäppa igen ett skärp.
En gång låg du i 20 minuter på golvet utan att säga till, för du ville inte va till besvär.
Från att ha varit allt för så många, räddaren i nöden för dussintal människor, som du slitit ut det onda ur, inkluderat mig själv, och räddat våra själar…..
Från att ha uppfunnigt kluriga lösningar på vardagsproblem i alla tider, klatrat med tekniska problem, mekat med trilska bilar och fått trasiga maskiner att fungera… fått trasiga människor att fungera igen …
… nu sitter du på sängkanten och försöker få till bältet på dina byxor, men det fungerar inte som förr. Och du har för mycket stolthet för att fråga om hjälp.Jag går fram till dig och frågar med min allra mest respektfyllda och vänliga röst hur det går, och frågar om jag får hjälpa dig… vilket jag får. Du tackar vänligt, men jag hör besvikelsen i din röst för att du inte klarar av det själv längre.
Sedan hasar du dig sakta iväg i dina tofflor, till synes planlöst och landar till slut på samma stol tillbaka i köket, och tittar ut med en tom sorgsen blick, kanske för att se vad skatan håller på med.
Jag går och sätter mig bredvid dig, lägger armen om dig, utan ord till en början.
Pratar sedan tydligt och sakta för att du skall vara med mig, om vad jag gjort. Jag för på tal saker från ditt förflutna som du känner igen, personer du känner, och berättar ofta och gärna om allt roligt du sagt, allt gott du gjort, all nytta du gjort, och all kärlek du gett….
Sedan innan jag går hem, håller jag om dig stadigt länge och markerat, något jag gör varje gång jag kommer, och går, varje dag du är hemma…
Du är aldrig, aldrig glömd min vän, och dina handlingar och din kärlek kommer leva vidare långt efter dig, jag vill bara att du ska få en så fin avslutning som möjligt, hur lång eller kort den än blir… men ibland känner jag mig otillräcklig.
Men du skall alltid känna min kropp krama om dig vart än du befinner dig, i vilken värld än du är i….
… du är i mina tankar varje dag