….
För en stund där, tog vintermörkret tag i mig och ruskade om mig.
Numera vet jag ju ändå att jag inte skall kämpa emot krampaktigt, utan acceptera och omfamna vad som är inuti…. för det är en del av mig, precis som mitt skratt, min humor, min lekfullhet och klokskap…..
Ensamheten tog mig igen….
Julen har en egenskap att kunna göra det med oss människor.
Trots att jag varit med min kära moster, så känner jag av den, framförallt när jag går hem på kvällen, ser på tårdrypande Julfilmer med änglar, mirakel och lyckliga slut …..men framförallt om familjer….
Jag är förvisso inte Grinchen, som jag med humor, och i syfte att dölja mina känslor, ofta skämtat om…..
tom fenomenet Julklappar som jag spytt grön galla över, gör lite ont i mig när jag ser dem utbytas… försöker undvika sådant, men sedan blir man ju varse via facebook, hur glada folk är över sina julklappar, och via TV och de gräsliga men underbara julfilmerna.
Det började med att jag inte riktigt längre har råd att köpa julklappar, och då blir det pinsamt att ta emot, både dyra och billiga skräpklappar…
Men det är fortfarande inte själva prylarna jag saknar, det är den stunden då familjen sitter samlad tillsammans….. och ger, umgås, tindrar osv… samt en viss form av ekonomiskt utanförskap.