….
Med en lätt stapplande gång, arm i arm, med grånat hår, och fårade ansikten promenerar de tillsammans, som tusen gånger förut, år efter år….
Hans blick är något tom, men ändå i djupet av den tomma blicken lyser hans kärlek till henne igenom, så jag kan se den…..
Min näthinna fångar den och bilden värmer mig ända in i ryggmärgen.
Något så äkta, något så solitt, något så självklart…
Fastän slutet kan tyckas nalkas runt krönet för någon av dem, så är det gågatans kungapar, och när jag ser dem förstår jag meningen med livet, långt bortom självförverkligande och karriärer, och dyra tingestar.
När jag ser dem vet jag vad jag vill ha, vet jag vart jag vill gå.
Kropparna gör ont, det går sakta, och de är rädda att ramla. Broddarna skär ner i den packade snön. Hon håller i hans arm med eftertryck och ler kärleksfullt. Han låtsas inte ge en min, men stoltheten lyser igenom hans karga hårda ansikte. Med kraftigt reducerad pension hankar de sig fram genom den sista färdsträckan, och har ändå alltid pengar över åt ”båna” och ”bånbåna”
I 40 år har de gått sida vid sida, stöttat varandra, gråtit ihop, och skrattat ihop, gnabbats, bråkat och älskat….
Hon, den gamla damen vänder sig mot mig, och ler den svenska tantens varma leende….
…. och då vet jag vad jag önskar mig i livet, då vet jag vad som är viktigt.