….
Vart är han på väg, han som länge irrat vilset omkring ?
Han går … han söker så länge benen bär, så länge den oregelbundna pulsen lever i hans kropp och själ.
Få vet varifrån han kommer, och få frågar om hans förflutna.
Kanske vill han ha det så.
I evigheten och oändligheten trampar han vatten, utan riktning.
Hoppas att ingen skall bedöma honom för hans oduglighet, hoppas att ingen skall märka att han bär på ett ensamt svart hål….. utan slut.
Varje vaket ögonblick försöker han göra gott, och inget han gör är tillräckligt.
Han har förlåtit alla utom sig själv….. inte ända riktigt inuti i alla fall.
En liten, liten flammande låga längst inuti, söker syre till att älska och att älskas, men det är en sparlåga….. och det finns ändå ingen som kan älska honom.
Det är som han vore i en krigszon, och gör sig så osynlig han bara kan, rör sig så lite han kan, och helst i mörkret, hans liv hänger på det … tror han.
Han är fången i sin roll, en osynlig själ, och intensiv kropp.
Han bär själv på nyckeln till sin frihet, men han vet inte om han vill bli fri, han vet inte om han förtjänar att bli fri…
Det är få som känner denne man, trots att många känner till honom.
Det är den trevlige, spontane mannen de känner, och kanske är det bäst så.
Han skriker i infrarött, ett skrik som bara hörs av dem med konstnärssjälar, som bara hörs av andra osynliga…..
På olika sätt låtsas mannen….. låtsas inte om hålet, gömmer det för andra.
Dövar, låtsas, skrattar, gömmer, undviker ljuset som han egentligen behöver, som han för alltid haft rätt till…. om bara nån kunde få honom att förstå det …