Månad: december 2012

…
Årets sista dag börjar nu inatt….. och jag är tårfällande.
Inte ens romantisk komedi kunde muntra upp, med Meg Ryan och lyckligt slut.
Oftast brukar det kunna muntra upp….

Jag önskar inget ”lyckligt slut” i en romantisk komedi….
Vill bara bli sedd då och då, vill bara bli ompysslad ibland, vill bara vara i en kärleksfull hamn, mellan lågtrycken och stormarna, en hamn att återvända till, när jag är kall, frusen och trött….

Och jag vill vara det samma tillbaka….

Jag vill kunna gräla för att kunna bli sams igen, vara fri att ge och få, utan en massa krav och stora förväntningar, och löften….
Det verkar som det blir så ofta, känslor, förväntningar, fantasifulla bilder om hur det skall bli, hur man skall kunna förändra varann…. i euforin under förälskelsen, blir hjärnan duperad av ett dopat hjärta, och känslomässig perfektion uppstår…. man har funnit den rätta……

…. för att man så innerligt vill ha funnit den rätta.

Men drogen hjärtat har försett hjärnan med, och försatt den ur funktion, tar slut, baksmällan kommer, och andra förväntningar kryper fram. Plötsligt är du inte världens bästa man, vilket du ju faktisk visste redan innan, plötsligt är du inte felfri, vilket du oxå visste innan…..

…. sårande ord utväxlas, ord som ibland är svåra eller omöjliga att förlåta.

Behöver det vara så ?

…. kanske jag vill ha ett lyckligt slut ändå.

I’ll just keep on dreaming !

GOTT SLUT ALLA !

….
För en stund där, tog vintermörkret tag i mig och ruskade om mig.
Numera vet jag ju ändå att jag inte skall kämpa emot krampaktigt, utan acceptera och omfamna vad som är inuti…. för det är en del av mig, precis som mitt skratt, min humor, min lekfullhet och klokskap…..

Ensamheten tog mig igen….
Julen har en egenskap att kunna göra det med oss människor.
Trots att jag varit med min kära moster, så känner jag av den, framförallt när jag går hem på kvällen, ser på tårdrypande Julfilmer med änglar, mirakel och lyckliga slut …..men framförallt om familjer….

Jag är förvisso inte Grinchen, som jag med humor, och i syfte att dölja mina känslor, ofta skämtat om…..
tom fenomenet Julklappar som jag spytt grön galla över, gör lite ont i mig när jag ser dem utbytas… försöker undvika sådant, men sedan blir man ju varse via facebook, hur glada folk är över sina julklappar, och via TV och de gräsliga men underbara julfilmerna.

Det började med att jag inte riktigt längre har råd att köpa julklappar, och då blir det pinsamt att ta emot, både dyra och billiga skräpklappar…
Men det är fortfarande inte själva prylarna jag saknar, det är den stunden då familjen sitter samlad tillsammans….. och ger, umgås, tindrar osv… samt en viss form av ekonomiskt utanförskap.

….
Jag önskar jag kunde göra mer.
Jag ser dig min vän, jag ser dig, tro mig !
Jag kan bära dig korta stunder, men inte hela vägen.
….och för det skäms jag

Julehjärtat svider, och julemusten smakar inte lika bra.
Vi sjunger om gemenskap, och närhet.
Men min kraft räcker inte hela vägen fram
….och för det skäms jag.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken
Endast tomten är vaken

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?

Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

….
Nästa dag är kommen, och världen gick inte under … puh vilken tur
Ytterligare en dag närmare jul, och julfebern stiger.

Fredagsmyyyys

Pinnar, efter det stora julbadet med rotborste, iväg på stan för att förära stans minst kapitalistiske handlare, tillika fotograf…. en egenhändigt av G och T dekorerad ”julkorg! , med diverse julmys i….

Till saken hör att herrn i fråga, efter en slutförd arbetsvecka, brukar tillbringa den sista timmen på fredag efter stängningsdags med en kall öl, och diverse småprat, med sina vänner H och J….
Den ene en skäggig hårdrockare med ett yttre och ett sätt som hänför tankarna till Beppe Wolgers. Och den andra en muntligt väloljad skåning med examen i skräckfilm. Och sist men inte minst den generöse långhårige butiksinnehavaren, som inte alls skäms över att inte hoppa omkring som en skållad råtta, de tillfällen han är utan jobb,…. utan chillar lite mysigt tills hans engagemang verkligen behövs.

I korgen till årets sista fredagsmyyyys, fann Fotografen B, 2 st Öl till B och H, samt en Coca-Cola till nykteristen J…
några russinaskar, en påse skumtomtar, ett amatörmässigt inramat foto på de två kreativa busfröna i tomtemössor…. samt lite fredagsläsning för 3 st karlakarlar: ”Året som gick med Prins Daniel och kronprinsessan Viktoria 🙂

Julstämning

Efter vår förmodligen enda goda julgärning
(vi tänker inte erkänna fler hur som helst) … så pillrar vi iväg ner på Minigolfen för att inspektera nya stängslet och låsanordningen. För att ta oss fram får vi pulsera fram i meterdjup snö… nja OK då 3 dm… men det KÄNDES som 1 meter !
… det gav både julstämning … och mjölksyra i benen.

Väl tillbaka på byn, så överger jag G, och han mig, och jag befinner mig rätt snart i mitt andra hem, på Lilla cafét, för att betrakta juls-jäktet genom stora panoramafönster, över en kopp kaffe och en blåbärsbakelse….

Blondinen och brunetten

Sitter och ler på café åt den furiösa strömningen på vår stads lilla gågata, vilket iofs är en fis i världsrymden mot tex Birsta el Stockholm

En blondin och en brunett båda falska, ja i håret alltså, sätter sig bredvid mig, jag låtsas inte om dem, då jag vet att många av dessa smink-knarkare har ett omättligt behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Det brukar få dem ur balans, när inte tungorna hänger ur munnen på oss män, eller ögonen håller på att ramla ur ögonhålorna….

Och mycket riktigt, till en början såg jag i ögonvrån hur den falska brunetten sökte bekräftelse för sitt påmålade utseende… men jag var hård, gav henne ingenting 😉
Däremot så lyysnade jag lite intresserat hur ett samtal mellan 2 sådana varelser skulle kunna låta, eftersom de är från en annan värld än min värld med gubbig vrånghet, gnäll, promenader och glädje över fast och fin avföring samt fungerande kisseri. 🙂

Det är omöjligt att återge deras samtal ordagrant, eftersom jag inte till fullo behärskar deras utomjordiska språk, med många obekanta ord, läten och missljud.
Men det lät nånting i stil med:

– Ahh … mä va kul o se din nynna då … va så länge seen !

– Men… ”Nuna” hette’re väl ?

– Aaa mä man kan säga ”nynna” oxå de bero ju på va man kommer ifrån

– Aaa men nä egentligen

– Mäh va haru i håre, haru frissat,

– Ahh blonderat, fast färgat det…

– Hemma ?

– aaa jag tog lite sånn hä guldfärgat

– Mähh du ska ju inte ha guld … de förstör ju

– Aja … nu blev de så här jalla fall…

– aa men du har ju vårdat det väl…

Och så här höll det på i minst 20 minuter, om utseende hit o dit.
…och jag gav dom inte en enda blick….. inte så de såg mig titta på dem jallafall 😉

Spaningen ut på gågatan fortsätter

En liten pojke har kommit på en jätterolig lek, att gå mitt framför fötterna på pappa, hur än pappan försöker undvika,… pojken skrattar hjärtligt

….förbi går först söta. snälla rara A med sin nyadopterade pojke,
som hon redan lärt ett nytt trick…. att med för stora tumvantar
skicka en slängpuss på kommando av matte.. jag menar mamma

…..vackra P som ett tag hade blodad tand på styrdans , och som jag
gärna dansade med, men nu har hon för det mesta ont i hälsnings-armen när hon går förbi.

….bredvid sätter sig en ytligt bekant man som i krystade försök att föra oönskad konversation, sitter o spottar i min mat..
Det är bara att hoppas att han inte har vinterkräksjuka i kroppen.

Ej så hjärtligt välkommen

Jag lämnar fiket, ler åt hela julspektaklet
Ansträngda leenden från handlare, när jag, den icke alltför
köpstarke låtsasmedborgaren äntrar butiken, med bakslugt
uppsåt att inte inhandla någon julklapp

… så nu är det väl bara att vänta på tomtan då ?

….

Ett stort brett jul-leende har applicerats i mitt ansikte, men nu ska ni inte tro för den skull att jag är en Julfirande, mysig liten tomte som springer omkring och sprider julstämning med flit …. skinnet blir alltid lite ”ljusgrönt” lagom till Jul 😉

Ganska mycket består mitt leende av en sorts avundsjuk skadeglädje och humoristiskt betraktande av ”firandet av Kristi födelse”…. samt ett tillbakalutat iakttagande utav människornas tolkning kring detta, samt nyliberalismens grepp om Jesusbarnet. ….
men ett leende är alltid ett leende 🙂

Som bekant smyger sig den kommersiella Julen på oss redan i oktober nu mera, men accelererar så här dagarna innan jul….. då nya rekord skall slås i julhandeln, och skuldsättningen hos hushållen öka ytterligare…
Jag kom i närkontakt med ”Julen” eller snarare dess allvarliga biverkningar igår, vid en resa till Birsta City…

Parentes i dubbelmoralens tecken

Jo jag vet JAG HAAAR gnällt en del på att människor inte är köptrogna i Sollefteå…
Min tafatta ursäkt till mitt något tvivelaktiga och dubbelmoraliska beteende, är att varan i fråga, en extern hårddisk, var dubbelt så dyr i Sollefteå… och där nånstans ger jag upp mina principer för en stund, det är inte bara konsumenten som har ett ansvar för att varorna inhandlas på lokal ort….. utan även prissättning av handlarna, nån hundring dyrare är OK… men dubbla priset då får principerna ge vika för den tunna plånboken…

”Julefrid” vid parkeringen

Nå hur
som helst väl framme i Birsta fanns knappt någon parkering att
tillgå, och det var vilt slagsmål om platserna som blev när nån åkte hem….
eller som min kära vän G skulle uttryckt det:

” VA FAAAN SKA ALL JÄVLA
IDIOTER UT O HANDLA JUST IDAG FÖR” ;

Lyckosam könsfördelning

Förvisso tog vi det för allas trevnad kloka beslutet att dela upp oss i kvinnor för sig, och män för sig, så större delen av dagen flöt på bra, och resten följde jag och Ronny efter som 2 små trogna hundvalpar, och protesterade inte ens när otydliga order tilldelats från ”matriarken” i sällskapet.

Kommunikationens begränsningar

Bilnycklar stoppades i min ficka, och ett par handtagskassar med ”kristi varor” (julklappar) stoppades i våra händer med orden: ”Det tar 10 minuter för oss” vilket för det första väldigt sällan brukar stämma tidsmässigt. Men vi lämnade snällt varorna i bilen gick till den punkt som förut var vår gemensamma samlingsplats, och meddelade via min närmaste vän ”Samsung Galaxy GT-I5510” vart vi befann oss. Efter några minuter kom ett lätt irriterat telefonsamtal från fru matriark :

– ”Va ääär ni nånstans ????… vars e biiiilen ???

Det visade sig att jag och den andra hundvalpen; Ronny skulle ha förstått genom tankeläsning, att vi skulle stannat kvar vid bilen och väntat.


Kaotisk hemresa, i normalt snöväder

Försenad redan vid återresans begynnelse, startade en inombords mycket stressad Ko-driver (hon har Mamma Mu som Allias på nätet).. fast hon egentligen faktiskt satt vid ratten.
Nu hade snön börjat falla, inga jättemängder, men tillräckligt för att julstressade mammondyrkande, nyliberalister ska hamna i svårigheter. E4an i södergående, hade det inträffat 3 st bilolyckor, vilket i sin tur gjorde att kön söderut blev flera km lång. Norrut dit vi var på väg, vart det inga köer, men vi fick hålla 60-90 km i timmen så det inte skulle bli olyckor på vår sida oxå…. och det vara bara ogjort några gånger, när ”bråttombilister körde om i 120 i snömodden precis innan 2 körfält övergick i ett….

…..
Hej far …..

Livet går vidare. Jag upphör aldrig sakna dig dock.
Jag tänker på dig då och då…. På ditt stora varma hjärta och på din plågade själ.
Du slet ont med skuldkänslor över att du som barn var närvarande när din bror drunknade…. men nu har du fått frid, nu vet du att du är förlåten far.
Jag bär också på skuldkänslor far, känner mig otillräcklig hur mycket än jag gör, hur många goda gärningar jag än gör…. så tycks det inte räcka….

Jag är väldigt ledsen nu far…… jag saknar dig så…
Och jag saknar kärleken…. familj….
Jag håller huvudet högt far, och gläds med de som funnit den …..
Jag vill tro på kärlek för egen del far….
men jag finner det inte i mitt hjärta att den kan drabba mig….

Jag är vilsen far… hör inte hemma nånstans….

….lägg dina änglavingar om min själ !

…
Snön viner omkring och lägger sig i drivor, förvandlar all mark till ett vitt julkalenderlandskap…. här i trygga Sollefteå, in northen Sweden.
Här bekymrar vi oss över vilket hockeylag som är bäst, och över att måsta betala skatt till det system som hjälpt oss till välfärd och framgång, och gjort oss förmögna ur ett internationellt perspektiv….. för ”varför ska sjuka och gamla belasta arbetande människor”
Dessutom glömde grannen att städa filtret till torktumlaren, och på vägen till jobbet blev en stressad bilförare tvungen att bromsa in för en gångtrafikant, och förlorade 2 värdefulla sekunder i sitt liv…. ja ”sånt kan ju reta vem som helst”… ”jäkla
tvättstugemarodörer och gångtrafikanter”

Jag pulserar genom snön i mörkret, och snön blåser lite i ansiktet på mig, det känns friskt, och jag blir alldeles lycklig av det vackra vinterlandskapet, som på nyheterna beskrivs som kaos och problematiskt. Inte en enda julklapp är inhandlad i år heller, tror det kommer bli olagligt så småningom, att inte handla julklappar tills ekonomin spricker.

Over there blev 26 människor brutalt mördade … igen. Och ingen vill förstå, eller ens försöka förstå orsaker och verkan till sådana tragiska händelser. När det sker i ”det förlovade landet” i väst…är det ingen som tänker så, men när det sker i öst så tas nationaliteter, religion och kultur per automatik upp som en direkt orsak… MEN de ”är inte rasistiska”. …..

Snön färgas röd på mina näthinnor, när jag för ett ögonblick reflekterar över hur det är för barn som bombas ihjäl i Gaza, Irak, Afghanistan, Syrien, och skjuts ihjäl på skolan i USA….. En ”röd jul” får en ny innebörd för mig plötsligt…
Men jag är ju här nu…. och det är för stort och svårt att ta in vad som händer överallt. Jag gör mitt bästa här på hemmaplan, där snön ännu är vit, och nu stundar den ateistiska, sekulariserade nyliberalist-julen , med nya försäljningsrekord, trots den ”fruktansvärda ekonomiska situation” höginkomsttagare och medelinkomsttagare tycker sig befinna sig på grund av för höga skatter… Ho ho ho skrockar tomten föraktfullt….

När allt kommer omkring då, så får jag snabbt perspektiv till att mitt hjärta igår, under dansen, fick sig en liten vass giftpil, som smärtade så att jag fick huvudvärk….
Jag var ju iallafall inte på den där skolan i USA, eller i Syrien….
Mycket av min tid på sistone har handlat väldigt mycket om att hjälpa till och finnas för andra, och det är så jag vill ha det, men ibland … som nu, behöver jag ta lite tid för Tomas oxå…. och just nu är huvudvärken borta också, och jag har ätit risgrynsgröt på laktosfri mjölk, tack vare en mycket omtänksam granne, som kom ihåg mitt magdilemma …..

… så summan av kardemumman är nog kanske katastrofalt men riktigt bra.

Go natt kära vintervarelser !

….
Med en lätt stapplande gång, arm i arm, med grånat hår, och fårade ansikten promenerar de tillsammans, som tusen gånger förut, år efter år….
Hans blick är något tom, men ändå i djupet av den tomma blicken lyser hans kärlek till henne igenom, så jag kan se den…..
Min näthinna fångar den och bilden värmer mig ända in i ryggmärgen.
Något så äkta, något så solitt, något så självklart…

Fastän slutet kan tyckas nalkas runt krönet för någon av dem, så är det gågatans kungapar, och när jag ser dem förstår jag meningen med livet, långt bortom självförverkligande och karriärer, och dyra tingestar.
När jag ser dem vet jag vad jag vill ha, vet jag vart jag vill gå.

Kropparna gör ont, det går sakta, och de är rädda att ramla. Broddarna skär ner i den packade snön. Hon håller i hans arm med eftertryck och ler kärleksfullt. Han låtsas inte ge en min, men stoltheten lyser igenom hans karga hårda ansikte. Med kraftigt reducerad pension hankar de sig fram genom den sista färdsträckan, och har ändå alltid pengar över åt ”båna” och ”bånbåna”

I 40 år har de gått sida vid sida, stöttat varandra, gråtit ihop, och skrattat ihop, gnabbats, bråkat och älskat….
Hon, den gamla damen vänder sig mot mig, och ler den svenska tantens varma leende….

…. och då vet jag vad jag önskar mig i livet, då vet jag vad som är viktigt.

….
Vart är han på väg, han som länge irrat vilset omkring ?
Han går … han söker så länge benen bär, så länge den oregelbundna pulsen lever i hans kropp och själ.
Få vet varifrån han kommer, och få frågar om hans förflutna.
Kanske vill han ha det så.

I evigheten och oändligheten trampar han vatten, utan riktning.
Hoppas att ingen skall bedöma honom för hans oduglighet, hoppas att ingen skall märka att han bär på ett ensamt svart hål….. utan slut.
Varje vaket ögonblick försöker han göra gott, och inget han gör är tillräckligt.
Han har förlåtit alla utom sig själv….. inte ända riktigt inuti i alla fall.

En liten, liten flammande låga längst inuti, söker syre till att älska och att älskas, men det är en sparlåga….. och det finns ändå ingen som kan älska honom.

Det är som han vore i en krigszon, och gör sig så osynlig han bara kan, rör sig så lite han kan, och helst i mörkret, hans liv hänger på det … tror han.
Han är fången i sin roll, en osynlig själ, och intensiv kropp.
Han bär själv på nyckeln till sin frihet, men han vet inte om han vill bli fri, han vet inte om han förtjänar att bli fri…

Det är få som känner denne man, trots att många känner till honom.
Det är den trevlige, spontane mannen de känner, och kanske är det bäst så.
Han skriker i infrarött, ett skrik som bara hörs av dem med konstnärssjälar, som bara hörs av andra osynliga…..

På olika sätt låtsas mannen….. låtsas inte om hålet, gömmer det för andra.
Dövar, låtsas, skrattar, gömmer, undviker ljuset som han egentligen behöver, som han för alltid haft rätt till…. om bara nån kunde få honom att förstå det …