…..
Dimman, den flera månader långa dimman har lättat…. och fram ur dimman trädde mörkret…. mina ögon ser efter ljusstrålar i mörkret, min själ letar efter värme i högerkylan, och min kropp kurar ihop under filten, huttrandes.
Vi är så ensamma när allt kommer omkring… ensamma i mörkret i varsina lägenheter och hus….. Mörkret tynger ned våra axlar, medan vi går i kallt novemberregn…..
Jag åt en god fisksoppa idag, det gjorde gott både för kropp och själ.
Men jag är också trött, och ledsen…. väntar ofrivilligt….
Längtan efter det omöjliga är både min livsgnista, och en tung sten…..
Fyraåringen i mig, vill gå härifrån, bort från allt och alla… och aldrig mer komma tillbaka….. och han vill att någon ska gå efter honom, och stoppa honom…
Fyrtiofemåringen vet om hur fyraåringen hade det, och får trösta honom, de gånger han misströstar i förtvivlan och ger efter för uppgivenheten….
Det finns inget annat sätt.
Min kusin Jenny träffade en kille för ett par år sedan, och jag skojade och sa att jag måste godkänna honom innan han får min tillåtelse att vara med Jenny… ty jag älskar mina kusiner så…
Hon frågade mig vad kriteriet för detta godkännande skulle vara… och jag svarade
”Allt han behöver göra, är att dyrka marken hon går på… det är allt”
…. Det längtar jag oxå efter…