……
Nu går det trögt….
Jag har i princip pressat fram all optimism och positivitet jag kan,
och nu har den tagit slut….
Tredje grötmånaden i rad nu, …. börjar tröttna på det.
Vet ni… det är egentligen relativt vad fattigdom är.
Ur ett globalt perspektiv vore det en svårartad synd att kalla mig för fattig…..
Jag är rik, för jag har mat på bordet, och tak över huvudet.
Det är inte brist pengar som är värst….. Det enda som saknas när jag har dåligt med pengar, är olika sätt att ”köpa sig lycklig”… och dämpa saknaden med prylar och upplevelser, konsumtion.
Det värsta är avsaknaden av tillhörighet, ett socialt utanförskap, det värsta är grundkänslan av att inte duga till. Det värsta är att känna att ingen tycks kunna älska mig för den jag är….. utan bara för den jag skulle kunna vara.
Om jag då skulle bli den personen, då är det ju inte mig den älskar…. för jag är ju den jag är redan nu….
Ett barn…. en fru…..
Jag är en dåre som drömmer om det…. men jag kan inte leva utan drömmen.
Och jag står inte ut med att drömma den utan att få känna på den.
Jag lurar mig själv varje dag, varje timme, för att stå ut… och jag vet om det, och jag kommer fortsätta lura mig själv….
En varm blick, en beröring….
Jag fortsätter drömma, men slår undan tanken, eftersom den påminner mig om hur ensam jag känner mig djupt, djupt in i hjärtat.
En liten grabb som ser upp till mig, som tyr sig till mig, ner mig om hjälp, och som får min ovillkorliga kärlek….. nej… sluta dröm, sluta dröm…. … men det går inte.
Nej jag är inte fattig på pengar, trots att jag tillhör de som har minst i Sverige…
Jag är fattig för att jag inte har någon uppgift, för att ingen behöver mig.
Jag är en av alla dom som bedövar saknaden……
Jag är fattig för att jag inte är älskad.
Jag är fattig för att min kärlek är inlåst