Härom dagen gick jag en milslång promenad, 11 km närmare bestämt.
Jag lämnade medvetet kameran hemma för att visuellt och själsligt njuta av det underverk som sker i naturen, luften och människorna nu.
Redan när jag kommer ut ur porten så börjar ögongodiset hägra, med röda små löv, blandat med gröna i buskarna på gården, och en friskhet i luften som får en att vilja dra djupa härliga andetag. Det är fortfarande högt vatten i älven, vilket smickrar och mjukar upp landskapet, med gräskanten ända ner till älven istället för stenig sjöbotten som tittar fram.
I synnerhet när jag går över lilla bron som går över Ångermanälven infinner sig ett lyckorus i mig när jag tittar åt sydost, med Risön på vänster sida, med den lilla båthamnen där, fast det bara ligger några enstaka båtar upp och ner på land.
På andra sidan Guldkusten med otroligt vackra, exotiska träd och buskar av utländska karaktär, samt ett långt promenadstråk där människor njuter likt mig av vår vackra stad.
Jag tar av mig mina varma handskar och jag går omvägar för att få gå efter stranden på Risön, förbi under bron där laxfisket lockar många under sommaren. Nu går jag efter stranden där vattnet nu når upp till gräskanten och formar en böjd riviera. Och framför mig uppdagar nya färgsprakande vyer för varje steg jag tar. Ångermanälven delar sig och flyter förbi Hågestaön och vattnet återspeglar det gula och gröna i skogen som om det vore ett tropiskt landskap jag vandrade igenom.
Det dramatiska landskapet med höga skogbeklädda berg och dalen i vilken Ångermanälven flyter fram, såg jag bäst från Hallstaberget häromdagen då vi gick uppför hoppbacken, nu går jag där.
Nu omhuldas jag av landskapet, av bergen och skogen, och bjuds på skönhet som gör att man förstår, att paradiset är här och nu på jorden, bara vi har fri sikt att se det, …. igenom våra gråa vardagar, våra svarta linser med oförrätter och sorg.
Jag tar den branta vägen upp till Remsle, de många trappstegen suger i lår och vader. Gula, röda, bruna och gröna löv ligger samlade vid trappstegen, och det luktar gudomligt gott …. det luktar höst.
Väl uppe för trapporna pustar jag ut, och ser folk kratta löv på tomten, en hund skäller och ser förvirrad ut när jag får gullig ”hundgullarröst” och säger att den är fin, ….
De grandiosa, dramatiska vyerna ersätts av skogens lugn, och porlande bäckar.
Jag går upp mot skogsbruksskolan och tar in på en stig jag aldrig gått, flera träd hade blåst omkull över stigen på ett ställe. Jag går lite på känn, och kom fram strax ovan RUIF-stugan för att fortsätt den långa grusvägen runt och komma ner inte alltför långt ifrån Tomteverkstan.
Handskar och varma tröjor på, kängor och långkalsonger.
Frost, fallande löv och kalla friska vindar.
I augusti uppstår nästan ett antiklimax efter den späckade, innehållsrika Sollefteåsommaren…. ”Ja ha … nu då” känner jag det ofta då, när minigolfsäsongen och allt vad detta medför, är slut. När alla evenemang i stan är slut, och sista sommardansen varit….. ”nu då”
Men när denna känsla lagt sig, och man får börja göra höstsysslor. Tända ljus hemmavid, spela och sjunga, gå långa höstpromenader…. jag då är man i paradiset igen.