…
Det är lite tårögt idag…. jag vet inte riktigt varför.
Men innan jag sätter mig ner att begrunda mina känslor, så äter jag frukost …. duschar och klipper håret … tänkte jag.
Nu 30 minuter senare med en av klippmaskinen avklippt halskedja, så tittar jag inåt till mina känslor…..
Regnet öser ner utanför. Jag tycker om när det ösregnar. Slätregn, duggregn är inte lika mysigt.
Jag saknar min far nu….
Ibland känns saknaden efter en familj extra mycket. Nu är en sådan stund.
Saknad både av den familj jag aldrig haft som barn….. och att inte ha de familjebanden i vuxen ålder…. på vänskapsbasis….. men det kan jag inte få, eftersom dåtiden redan varit.
Jag kunde aldrig förstå….och i ärlighetens namn kan jag inte förstå än idag.
Jag förstår inte hur man kan överge sina barn…… jag förstår det inte, jag kan inte sätta mig in i det… jag förstår inte….
Det måste vara is i hjärtat och stål runtom …. jag kan för min värld inte förstå.
Jag gråter floder nu när jag känner mig ensam och övergiven…..
Då och då måste jag in i känslan. Jobbiga känslor försvinner inte när du låtsas som om de inte finns…. då får de näring och växer….
Men om jag som nu låter de få ta plats och tårarna rinner, så lättar det och allt känns sant och verkligt….
Att inte ge utrymme för detta är att ljuga för sig själv.
Nu torkar mina tårar…. och världen ser klarare ut när inte längre grumlet från mina tårar skymmer dess skönhet