…..
N’Bänkt-Erik hadd täjje på sä grannaste kritstrecksmönstrade Blääsern.
Böxer’n räckte barra ne te strax ommaför fotknörln hanses, och lôftes opp
av hängslern i mintgrôrnt…. o törs ja säje att ene hängselstråppen va
o-i ?
Röe strompern utâ nått tôckern modärnt’t märke….. räddade opp hela utstyrseln..
Osså hadd’n fådd ärvt farsgôbbens JånnTravåltaskorna…..
Förr ji förstå farsgôbben åt n’Bänkt-Erik, var en dansgålvets Frädd Astär på den tia han va mä oss…
Jäntern kute ätte n’Nils-Johann så ’n fick freda sä för å kônne gå på huse’ , så ’n inte gjorde på sä…….
Inte för att ’n hadd fått danse nå minner om’n hadd gjord på sä häller….
De va ännå barra bonn-käringer denne, å nå visste dom var dynglukta va nå….
Men dä hadd ju vôrte falit ommafâllt, bänt å o’nasklit te å fari omkring med
dyngkasa däri finböxer’n…. å i värsta fall hadde nä kangske kommi
krypandes ner ätte byxbena hanses å färgat strompern i brurnt. å de hadd vôrte rernt omårnschkligt.
Dä, tinnre bårt i yge på mor, å säckle litte granna i munn på na…..
när hon tâla om hur schangtil å Grassiös farsgôbben for fram där på logen….
Å nu vare n’Bänkt-Eriks tur…..
Mä ett orôbblit självförtroende, knalla n’Bänkt-Erik iväg te
råstfläcksspackle Tvåfôrtifyran sin……mä ett orôbbligt
självförtroende trotts att’n âllri hade täjje ett danssteg i live sitt……
Han va ju pojk’n åt n’Nils-Johann…. så de ä väl klart att pojken kônne danse nå.
Han hadd ju Fars-Ärve i bena sine…..
Dä va dans där borti Kullberg, å de va favvorita, hanses som spelte…
n’Lasse Stefan !
Bröstkorga hanses va som på en tupp i hönsgårda…. när han äntrade dansgolvet…
Näst överste knappen på flanellskjorta hanses, sprätte opp, när ’n spände ut torson sin…… Han spände ut’n så myche att den nästan komme länger ut än prippsmusklern…… men bara nästan…..
Å när n’Olle börja skråla ”siiista ljuva åååren” uti mick’n sin, så känne n’Bänkt-Erik att nu eller âllri……
Tog mod till sä och gick fram till en falit grann en jänte…..
Hon va så grann ti högklackeskorna, och en nätt litt’n blommi’en klänning, att n’Bänkt-Eriks hjärta Banke o hoppe nästan ur bröstkorga på’n…..
Men precis som’n skulle te o bju opp…… så försvann ho framör yge på’n….
de hadd kômme nan jävla sprätt före, och stôle na tâ han
…¤%&%¤¤”#%
Förbålt… tänkt’n Bänkt-Erik…… jädrans sprätthôk !!! Netjsches hin håle, jämarns dyngsprätt, förbenade semifjollträskar… Ap-aschel….%¤%#%¤
Dä va nån stadsbo, som väl trodde att han va nå särschilt….
… för stadsbon for iväg där mä finjänta på dansgôlve som ett jehu, och kråma sä, o gnusse, o stampe mä vänsterfoten sin som om han hadd haft nå spasmer….
Men nu for bröste på n’Bänkt-Erik in halvvägs, och prippsmusklerna for ut igen, och yga hanses vôrte som på bulldoggen åt grannen himme på Vallen…..
… men just då knacke nä på axeln hans…..o innan han visste vad som hänt, så hadd en rejäl’n hann greppa tag om hannleden hans…. o drage ut’n på dansgôlve….
Hänne vare inte frågan om nan liten näpen jänte i blommig klänning inte ….
Dä va fråga om rena naturkrafter…..
En bonnkäring på över hunra panner hadde fått tag på n’Bänkt Erik…. och släpade omkring på kârln med en furiös kraft så han va mer oppi luft’n än ner på gôlve….
O i normala fall ä re ju kârln som styr… hadd mor hans talt om för’n …
… men nu var’ne anne ….
(forts följer)