ps … två nya blogginlägg samma kväll… scrolla ner om du missat det om frihet
…..
Jag tänker på hur vi föreställer oss döden…..
Vi som lever i ett land där vi avsagt oss vår tro, för att slippa kyrkoskatten på nån tusenlapp om året….
Själv var jag ”dödsrädd” för döden när jag var liten… Jag hade jätteångest inför min egen död, och inför mina föräldrars…. i synnerhet då mors, då hon var den som försörjde mig, och om och om igen hotade att ta livet av sig…
Så det var väl inte så konstigt iofs… att jag hade ångest inför döden.
Astrid Lindgren lindrade dödsångest hos många barn
Jag tror att Astrid Lindgren faktiskt bidragit till att jag inte blivit ett komplett nervvrak.
Hon räddade mig genom sina sagor, och att hon inte räddes att ta upp ämnet döden, till och med i barnberättelser som Mio min Mio, Ronja Rövardotter, och Pippi Långstrump, där hennes mor var i himlen.
… men framför allt i bröderna lejonhjärta, där hela berättelsen börjar med att Jonatan hjältemodigt hoppar ut, med sin lillebror, genom fönstret vid en brand…
Jonatan hade berättat för skorpan att man kom till Nangiala efter döden, och att de skulle återses där…
Som liten kunde jag då relatera på något sätt till detta hemska okända, som kanske ett barn inte ska behöva fundera över, men nog väldigt många barn gör
Nedbäddad förberedd på att dö
Jag kunde på fullt allvar bädda ner mig själv vissa kvällar när mors ångest smittat av sig för hårt… bäddade ner mig och trodde att jag inte skulle vakna upp igen….
Och jag tror inte jag var/är det enda barnet som funderar kring dessa saker, speciellt som många barn far illa , och får vara föräldrar åt sina föräldrar.
En som aldrig dog
Jag frågade farfar en gång när jag var väldigt liten…. Farfar som utåt sett var den sorglöse, glade trubaduren, ständige optimisten…..
Jag frågade honom rakt av när han skulle dö …..
Han blev ställd av frågan och svarade :
Kai-Tomas-gubben (det var hans smeknamn på mig)…. Farfar dör aldrig…
Detta föranledde mig att i flera år gå med den tron att just farfar faktiskt aldrig skulle dö….
… andra kanske, men inte farfar
43 år gammal och nästan ingen dödsångest nu längre
Nu har jag hunnit bli 43 år…. och i bästa fall, om jag får vara frisk, så har jag halva livet kvar. Men jag kan lika gärna/ogärna dö i morgon.
Och ju äldre jag blir desto mindre ångest inför döden har jag….
Jag pratar med min far i himlen då och då… det hjälper mig att hantera hans bortgång, och samtidigt mina tankar…
Men det är inte döden jag är rädd för idag…… det är snarare att inte ha levt, innan jag dör… att inte ha blivit älskad, och haft en att älska, innan jag lämnar in, och drar gräsmattan över huvudet….
Är faktiskt tacksam för varje dag jag är frisk
Fast det där förändras oxå med åren….. för samtidigt som jag känner så, så blir det mer och mer så att jag lär mig uppskatta det lilla i vardagen….
Låter kanske som en klyscha … men det är verkligen på det viset.
Jag uppskattar verkligen att få äta mig mätt, varje gång jag gör det….
Och jag toknjuter av varje årstid, och av frisk luft…
Jag gläds verkligen så länge jag kan cykla, simma och gå för egen maskin….
För jag har smakat på vad det kan innebära när allt är borta, när ingenting spelar någon roll….
Så jag vet att uppskatta varje sekund…. innan döden hämtar mig oxå.
”Nu har du fiskat färdigt Lindqvist !”
Eller som en god äldre vän sa, som spelade pingis med oss:
” Ja du… rätt vad det är så tittar vår herre ner och säger åt mig att, – Nu du Lindqvist har du fiskat färdigt”
Några år efter han sa så, blev det så….. men man får väl hoppas att han åtminstone får äta paltbröd med fläsk där uppe, annars vet jag inte om man kan kalla det för paradis