Det är nästan morgon nu… men hostan har hållit mig vaken…..
..
Jag var på väg ner….. när den slog till influensan.
Var
väldigt ledsen och uppgiven, desillusionerad vad gäller kärleken och
livet…
… då influensan däckade mig. Alla känslor la jag på is för
att orka ta mig igenom feber, värk, öroninflammation, hosta och
kräkningar…..
Än är jag inte helt frisk, men mycket bättre. Och
då tar känslorna vid där jag frös dom för två veckor sedan…..
Så
nu känner jag det…….sorgen i mitt bröst, och tårarna som tränger på
i mina ögonvrår, men ännu ej flödar…..
Förtvivlan inombords…..
uppgivenhet om vartannat med en urvrede…
Allt jag lever för och
hoppas på är kärlek och en meningsfylld tillvaro.
Någon att älska och
vakna upp med ….. någon att ödsla min kärlek på.
Någon som frågar
mig hur jag mår, någon som känner mig, ser mig…. ser mig … ser MIG
!………. som lägger armen omkring mig när min panna är i
djupa veck av bekymmer, när mina ögons glans är slocknad.
Ibland misströstar jag…. allt detta känns som en utopi. Vem ska kunna
älska mig ?
Det känns inte möjligt, det känns som att försöka fånga månen….
Far är borta nu . far är i himmelen. Trots all sin trasighet och sina
egna bördor, sin otillräcklighet och sin frånvaro under min uppväxt….
älskade jag min far….
Det var far som i min vuxna ålder sa: ”det kommer flera” …. han
tröstade mig så.
Jag tror inte nu ….. jag är svag i mitt hopp, och önskade att det
fanns någon som var stark åt mig just i denna stund,,, bara just i
denna stund. Någon som trodde åt mig, övertygade mig att det kommer bli
bättre, och inte förminskade min sorg, eller gav efter för min
förtvivlan…. bara så att jag fick lite åt mig själv….
Sen bär jag mitt ok själv igen …..
Känner mig ensam på det viset…..
Och sorgen och traumat, vreden över att ha blivit så illa behandlad i tidiga
år… ligger kvar, den försvinner aldrig helt…..
Och vetskapen att hon är vid liv…. att mina bröder är vid liv, och
aldrig visat något intresse av att veta av mig ens ….. är så jobbigt
att jag knappt orkar tänka tanken….Men det är fakta ….
Och att mor aldrig visat en tillstymmelse till ånger, inte en antydan
till förlåt.
Jag tror inte hon är kapabel till förlåt…. inte kapabel till
kärlek….
Hur skadad är då inte jag av det…..Jo ganska rejält tilltufsad. Men
vid liv, och känner, lever, söker, kärlek….