…
Även om jag inte har våldsamt mycket pengar att röra mig med….
…och även om jag inte har ett yrke att finna stolthet i..
Och trots att det finns mycket i denna stundvis brutala orättvisa värld, som jag blir lessen av att se och höra …
… så är det inte det som berör mig mest, som får mig att gråta.
Alltid samma sak
det är nästan alltid samma sak som får mig att gråta, om än det är på TV, film eller i verkliga livet, i relationer ….
Så är det relationer mellan barn och sina föräldrar, separationer, och återföreningar, som får mig att gråta hejdlöst…..
Tårar är inte det sorgliga, tårar är det förlösande
Nu kanske ni tror att det är sorgligt, eller jobbigt när jag berättar att jag gråter….
Men så är det inte …. det är inte gråten som är det farliga…..
Det är dom som har sorg, och trauman, och inte förmår att gråta som lider mest….
…
…och det är när JAG inte gråter, och ändå bär på den saknad och sorg jag bär med mig. Jag ber ingen förstå, som inte har upplevt liknande…
Och jag ber ingen känna med mig när jag skriver om det ….Jag uttryckligen vill INTE att nån ska tycka synd om mig…. MEN !!
Men jag tar mig rätten att känna….
Men det jag gör… är att jag uttrycker den sorg jag känner, som kommer till viss del kanske alltid finnas kvar…. En förlorad barndom, går inte att återfå….
Och jag har ingenting för att vara bitter och hatisk….. detta skulle bara kväva mig själv…
Men att förneka den sorg jag känner över saknaden…. vore lika dumt som att hata eller vara bitter…..
Det vore att förneka mina känslor, mina tankar….. det vore att förneka mig själv.
Detta berör… detta längtar jag efter, detta saknar jag
Så jag gråter… när jag ser en återförening mellan barn och föräldrar, på tv….
Jag gråter i tystnad ibland…. när jag ser kärleksfulla relationer, trygga barn, och harmoniska familjer i verkliga livet, bland mina vänner och bekanta…..
Jag gråter av sorg och saknad för att jag inte fick detta… och jag blir varmt berörd, och lycklig över att dessa barn får detta… om än lite avundsjuk… både ur barnets och förälderns synpunkt…..
För det är också en sorg jag har som skulle kunna förändras….. som inte nödvändigtvis tillhör det förflutna… utan skulle kunna tillhöra framtiden …
… en egen familj.
Problemet är att min självkänsla, gör att jag inte tror på mig själv tillräckligt…
Jag vet vad kärlek är … men jag vet inte vad trygghet är…. har inte upplevt detta…