Djupt inlägg detta…. det förra är gladare
Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara….
Har sett det på TV, jag har hört andra säga det till sina barn…
Men jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas….
… att höra sin mor säga att hon var stolt över den jag är, över den jag blivit.
Tänka sig…. en far som kommer hem och frågar hur jag haft det….
Det
är nästan omöjligt att förställa mig en mor som var hemma. Mor eller
far som lagade mat regelbundet…. eller ens var hemma..
Det var inte så det var …..
Det är som att föreställa sig att flyga, när man inte ens kan gå…
Om jag tänker tanken på att min mor eller far skulle… visat mig det…
… tanken på att de skulle sagt mig detta….
Det
är svårt att föreställa mig… och jag brister i gråt varje gång jag
kommer den känslan nära… och gråter och gråter och gråter….
Men det var inte så … detta kan inte förändras… det som varit …. har varit.
Därför har jag svårt att förlika mig vid tanken att någon skulle kunna älska mig för den jag är idag…
Alltså inte för vem jag skulle kunna vara imorgon, utan för den jag är idag.
Därför är det svårt för mig att tro på kärlek… därför är det svårt för mig att tro på mig själv…
Min barndom är förverkad…. går inte att förändra. Den har lämnat mig ärrad och osäker … trasig och ensam… i vuxenlivet…
Men den har oxå gjort mig stark, vacker, ödmjuk och empatisk…
Min barndom är förverkad… men min framtid ligger för mig….
… och hoppet om kärlek dör först när jag andas mitt sista andetag
Kan inte föreställa mig riktigt hur det skulle kännas … att höra en kvinna säga att hon älskar mig… och känna att orden var sanna….
…. en överväldigande tanke