Månad: februari 2010

…

Alltså man blir fascinerad…
Här sitter jag i Sollefteå, och laddar hem ett program som heter Google Earth, och sedan kan jag transportera mig var som helst i världen.
Vissa ställen, i synnerhet storstäder, kan jag ”flyga ner i och se allt som om jag vore där, ”resa” på gatorna som jag vore där…..

denna bild hämtade jag från Google Earth på en sån ”resa” far !!

Känner du igen dig ??

Ja du ser ju huset du bodde i, innan du tog rymdfärjan upp till vår herre…
Men som du ser har de oxå smällt upp ett helt nytt bostadskomplex, där bussgaraget stod…

Här går det undan far… hoppla hoppla

…
Efter hård träning, på hemma plan, två unga män i yngre medelåldern gränslar sina järnhästar, säger gidiup och pprrrroooo….
Dimman och duggregnet ligger tätt över Nipornas stad….
Väl förberedda med smalnande ögon, och en bister min, tar vi de första tramptaget ut på en strapats vi aldrig tidigare gjort…. 25 mil cykeltur

Våra maskulina slitna, men vältränade kroppar täckta av moderiktiga plastkassar i konsumkasse-kvalitet…..
Vi håller tempot uppe, och växelkör….Sammanbitna, manliga, hårda västernnorrländska män..
Vi fnyser föraktfullt åt alla bilister som lata, bekväma, som inte får uppleva den underbara natur vi naturmänniskor får uppleva.

Minut för minut, svettdroppe efter svettdroppe, trampar vi oförtrutet vidare på femdagarsloppet över oländig, backig teräng.
Varje människa vi möter berättar vi glatt om våran prestation, och hur mycket packningen väger… stolta som tuppar.

Dagarna går och vi har intalat oss själva att vi njutit varenda minut av denna långfärd på cykel….
Vi börjar närma oss Nipornas stad igen….
Känner oss lite grann som kungar när vi glider in på 50-sträckan på Remsle…
Har ringt och beställt mat på djupöfiket (grannarna, och goda vännerna)

Först tänker vi oss att cykla genom parken för att snabbast möjligt få vila upp våra regnvåta kroppar, dränkta i en doft av svett, tåbira och avgaser från bilarna.
Vi tar av oss på överkroppen trots att det börjat regna….
Det svalkar skönt och vi känner oss manliga, starka, och hårda…
Kliver av våra mountainbikes går med utspända bröstkorgar genom stadskärnan, hela den den 3 minuter långa vandringen, och hoppades att någon hann se oss….

Två 40-åriga machomen som gjort någyt stort.
Blir välkomnade med väldoftande mat på Djupön, och skryter stolt över vår prestation, och tycker nog innerst inne att det är inte många 40-åringar som är så vältränade som oss….

…. Sätter sig förtjänstfullt ner i fåtöljen stolt som bara den, slår upp tidningen. Och läser om en parkinssonsjuk pensionär som cyklat från Kungsbacka till Sollefteå 115 mil på tio dagar….

Två 40-åriga niptroll visade det sig…. ganska lite macho

Vi kände oss helt plötsligt som två 4-åringar som kommit hem till mamma och skrutit över att vi cyklat 4 varv runt gården, på nya trehjulingen…

Men vi fick vår heder återupprättad, när det kom fram att han hade bättre cykel gubben, och hade eskort som servade med mat och vatten….

För det första älskar jag Fredrik Swahn som artist. fantastiskt röst och ett smittande uppriktigt okonstlat leende…

Ingen större fan av Sophia Källgren, som är lite självupptagen, men sjunger bra gör hon….

Sen är det fascinerande i denna video, att det tar en stund innan hon märker att det är nån fler än hon som sjunger (självupptagen)

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Djupt inlägg detta…. det förra är gladare

Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara….
Har sett det på TV, jag har hört andra säga det till sina barn…
Men jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle kännas….

… att höra sin mor säga att hon var stolt över den jag är, över den jag blivit.

Tänka sig…. en far som kommer hem och frågar hur jag haft det….
Det
är nästan omöjligt att förställa mig en mor som var hemma. Mor eller
far som lagade mat regelbundet…. eller ens var hemma..
Det var inte så det var …..

Det är som att föreställa sig att flyga, när man inte ens kan gå…
Om jag tänker tanken på att min mor eller far skulle… visat mig det…
… tanken på att de skulle sagt mig detta….

Det
är svårt att föreställa mig… och jag brister i gråt varje gång jag
kommer den känslan nära… och gråter och gråter och gråter….
Men det var inte så … detta kan inte förändras… det som varit …. har varit.

Därför har jag svårt att förlika mig vid tanken att någon skulle kunna älska mig för den jag är idag…
Alltså inte för vem jag skulle kunna vara imorgon, utan för den jag är idag.
Därför är det svårt för mig att tro på kärlek… därför är det svårt för mig att tro på mig själv…

Min barndom är förverkad…. går inte att förändra. Den har lämnat mig ärrad och osäker … trasig och ensam… i vuxenlivet…
Men den har oxå gjort mig stark, vacker, ödmjuk och empatisk…

Min barndom är förverkad… men min framtid ligger för mig….
… och hoppet om kärlek dör först när jag andas mitt sista andetag

Kan inte föreställa mig riktigt hur det skulle kännas … att höra en kvinna säga att hon älskar mig… och känna att orden var sanna….

…. en överväldigande tanke

Har suttit på morgonsidan, och plinkat på en fin norsk låt …. ”God Natt” med Publiners. …..Har sjungit lite fast jag kanske skulle väntat nån dag till, för röstens skull…Men då får dom ge fan i att skriva så fina låtar då

Publiners – God natt (för er som har spotify, klicka på länken)

Jo nu längtar även jag till … åtminstone vårvintern

Det är burrigt ute nu, och har varit ett ganska långt tag.
Nu börjar tom jag längta lite smått till våren, …. åtminstone först och främst till vårvintern…
Ni vet när det är soligt ute, mellan 2 minus och två plus, och massor av vit härlig snö. Samtidigt som det är ljust och solen värmer.
Och man välja på att åka pulka med ett gäng vinterfanatiska ungar, eller vara i Hallstabacken kanske, med Kameran och fota dom som det går utför för
….

Eller så tar man sina vallningsfria skidor, ni vet dom med räfflat under, som gör att det inte går så fort i utförsluten….
… och åker ”på tur”…. som norrmännen säger.

Ja dessa saker är kul… MEN… undrar om det inte är roligare då att dra iväg uti naturen nåstans med några vedklabbar, lite kaffe och grillkorv, samt bananer och choklad att grilla. Förslagsvis då med en hysteriskt vårvinterglad liten trasselsuddshund, som glömt att han är hund, och skuttar fram som en hare, som just fått sitt….

Vallningsfria skidor är blaha… för vissa

De här vallningsfria skidorna, retar lika många vintersportfantaster, som min morbror retar sina söner och omgivning av motorintresserade, med att envisas med att köra en gammal rysk Lada….

När jag pratade med de för övrigt mycket trevliga expediterna på Holmbergs sport i Sollefteå, så skakade han bekymrat på huvudet över mitt val av vallningsfritt.

– Det är ju mycket bättre skidor, om du inte har vallningsfritt, det går ju fortare

säger han med bekymrad blick, och röst. Fast jag hävdar att jag ju inte vill att det ska gå så fort, med tanke på ”ramlingsrisken”. Och dessutom så får ju jag mera motion på det viset, om det går trögare… och det är väl därför man åker. Så vida man inte är Marcus Hellner, eller Charlott Kalla….. och sist jag såg mig i spegeln så var jag inte det…. så vallningsfritt även fortsättningsvis….. och morbror fortsätter köra Lada..

.. och för övrigt så har ju denne expedit på Holmbergs Sport dubbade däck på cykeln på vintern…. fegt !

Pensionärsträff/ Boule

I går var jag och spelade boule, och vann för första gången på några veckor:
Boule ja … en sysselsättning som många fnyser föraktfullt över att jag håller på med.
” det är ju för pensionärer” säger dom… och rynkar på näsan, o tittar lite snett.

Fast då vill jag bara säga, att det finns få ställen jag har så roligt på som Boulen med gamgubbarna och gamkäringarna (med kärlek i tonen)
Mycket jävlar anamma och tävlingsinstinkt hos dem, lite lagoma svordomar från en tant på 80 år som missat ett klot, med glimten i ögat.
Och en del tanter som är fullständigt omöjliga att få generade genom
under-bältes-humor. Och massor av kärleksfull munhuggning. Dessutom brukar jag dela ut kramar hämningslöst där. Jag tänker att det är väl riskfritt att nån ska försöka stöta på mig…eller bära hem mig…. så det förblir bara en kram

Underbara Vida 90 år

Och en tant som nyss fyllt 90. och kallar 43-årige Tomas (mig) för lill-pojken, vilket jag älskar ……. hon är ju bara bäst asså…
Hon är numera änka, fullt klar i skallen, mer än mig tom …
… självklart är väl orken trytande när man är nittio, men tar sig fram för egen maskin. Och spelar boule med oss andra. Kallar 70-åriga Berta och de andra för ”ni ungdomar”… och flinar opp sig.

Alltså… änka, och ålderdomliga skavanker. Har fått flytta ner till Solgårdens ålderdomshem av praktiska själ. Och många gånger är det många på Solgården som blivit mer än lovligt senila och virriga….
Och då kan man kanske tänka att det skulle bli tråkigt för 90-åriga, klartänkta Vida….

… men maken till optimistisk lättsam glad tant får man leta efter.
När Berta skjutsade hem henne igår, så masade Vida sig ut ur bilen i sakta mak, och plirade till i ögonen, med självironi i blicken och skrockade glatt…

– ”Ja ha då blir det väl ljugarbänken igen då, några timmar”….

Så ni som fnyser och rynkar på näsan åt boule, pga av pensionärsstämpeln….
.. kan gärna fortsätta med det…,. ni går miste om nåt helt underbart.

…
Hade känt mig lite lätt hängig en vecka … tills det igår bröt igenom.
Jag började kräkas….
Nå … det är ganska ok att kräkas… inte just då… men det brukar lätta då, och det blir bättre…. och till en början blev det bättre…

Men jag vaknade upp med migrän nästa morgon (Läs idag)….
Och affärerna var stängda…
Till slut fick jag tag på en granne som räddade mig med alvedon…

Puhh tänkte jag

Nu är det över … vad händer ??

Jo Då börjar dom borra i huset, och borrar i flera timmar ….
Jag som just hade stängt av datorn pga att fläkten levde om för mycket ….

Men nu .. blir det bättre (peppar peppar)

….
Är du där ?

Är du där, fast jag inte ser dig ?….
Du som var menat skulle vara min vän, min älskade….
Jag tror mig kunna känna ditt väsen….
tror mig veta vem du är, när jag ser dig.

Jag har sett det förut….. det som kallas kärlek.
Vänner som varit utan länge och väl, fann den till slut…
Fast jag börjar snart vara i ”andra halvlek”…..
…kanske jag drömmer förgäves.

Jag kan inte se mig där…
Den bilden inom mig där du tar mig i dina armar, och jag är trygg…
Den bilden är mig överväldigande, overklig….
… men ändå allt jag lever för.

Är du där ?
.. framför mina ögon, och jag inte tror att jag har en chans ?
Eller är du där, och inte vågar ge dig till känna ?
.. jag vill att du ska veta… att jag inte har för vana att se sånt.
… att jag inte tror att jag är … att kärlek är för mig.

Får man älska .. när man är trasig ?
… kan man vara älskad trots man är trasig ?
… finns du där ?

Jag kan fortsätta vandra tills jag dör….
Jag kan skratta och gråta, se gott och ont,
Se att det ät gott att leva trots allt….
Och jag kan se hur vackert livet kan vara… i all sin prakt.
Jag kan se hur vackert ett träd i skymning kan vara…
och beröras av en känslosam sång….

…. men jag vill gärna träffa dig innan allt är slut.
Jag vill gärna tillbringa mina sista dagar med dig …
,… med dig som jag ännu inte träffat…
eller har jag ??

……är du där ?
eller är allt bara en naiv dröm ?
är allt en hopplös dröm av en blind romantiker ?
…är du där ?

Vackraste kärlekslåten

<!–
WriteFlash('’);
//–>

…
Oj så roligt …!!

Jag tackar härmed kära Moster för införandet av ”takförbud” för min 77-åriga Morbror…. när taket på Det stora uthuset (fd ladgård)….skulle skottas.
…. Jag tackar för att det gav mig möjligheten att få hjälpa till med detta, gav mig flera rejäla träningspass….

Skön lantlig sömn… och soluppgång

Dessutom sov jag 11 timmar förra natten, och fick uppleva en soluppgång för första gången på hela vintern…
Och vad underbart det var, när jag stod där på taket, iklädd två par långkalsonger, regnbraller, fyra lager på överkroppen….. och såg Solen klättra över horisonten….. i 20 minusgrader.

Det blev lixom nästan en symbolisk känsla över det… att se gryningen, med skyffeln i min hand, och ett bredbent stadigt fotfäste, på de väl förankrade takstegarna, som vi flyttade efterbehov…

Ganska slitigt.. men skööönt

Naturligtvis slet jag ganska hårt rent fysiskt, men inte på ett sätt som resulterade i någon värre åkomma än träningsverk…
Då företrädesvis i Axlar och ben !!!

Muttrande Morbror

Morbror var mycket behjälplig på marknivå….. men gick och muttrade och puttrade aningen över att han blivit förbjuden att klättra på tak…
I slutändan var även Morbror glad att det blev gjort… men tyckte nog att han kunde gjort det själv oxå….

God mat och varma kläder

Markservicen från Mosters sida var dessutom mycket god, då hon inte bara stod för mat och fika med jämna mellanrum, utan även försedde mig med lån av torra kläder under stundom….i Undrom

Jippieee !!??

Så… har jag nu vänt tillbaka dygnet äntligen ???… är det ett litet Halleluja ???

Nja … Jo det var underbart att se gryningen, men tajmningen kan ifrågasättas.
Med tanke på att nu börjar OS, enda gången på året som det skulle varit nån fördel med att fel dygnsrytm… och då har jag vänt tillbaka dygnet…

Samt så kan nog varaktighet och även där delvis tajmningen ifrågasättas… för nu vaknade jag 05.00 i morse och hade sovit färdigt… somnade 22.30 igår…..
Och ska troligtvis på dans i Ö-vik ikväll… vilket innebär hemkomst seeeent i natt.
Typ 03.00 – 03-.30 nånting…

Är inte det för mycket för en ”gube” på 43 bast … ??

Bästa komplimangen i år… av min kusins 11-årige son

Nja .. jag fick ju en fin komplimang av Kusinen Cahrolas äldste pojk (11år), när jag hälsade på senast.
Det var bara han och jag nere i källarvåningen, och vi kollade på fotboll, Real Madrid…

När han ligger på mage och funderar över tillvaron.
Först ska jag tillägga att Max är en cool kille, där fotboll är största intresset. Och att han är rätt sparsam med prat….

Rätt var det är från tomma intet, så vänder han sig om mot mig och frågar med en förbryllad min i ”nian” …

– ” Men Tomas… är du verkligen 44 år ?”

– Nä .. jag fyller 44 i år

Varpå han vände sig mot tv:n igen och såg ut att sjunksa in i fotbollens värld igen… men han funderade tydligen vidare i ålderstemat.
För efter en halv minut vände han sig mot mig igen och sade:

– ”Men det ser du inte ut att var… du ser ut att vara typ 30-35 nånting”

– Taaack så mycket Max… du e ju bara bäst (svarade jag)

Sedan tänkte jag att nu blir det väl fotboll för resten då… men efter ytterligare 30 sek vände sig coola Max om igen och sa… som fortsättning på sitt resonemang:

– ”Jo för när man är över 40 … så brukar det hänga och slänga så mycket (sa han och pekade på armar och mage och hals)…. och det gör det inte på dig Tomas…”

Gotta love that boy

PS … några minuter senare kom pappa Peter ner med en stor skål chips, varpå 11-årige Max lutade sig tillbaka, spände ut bröstkorgen, och fick ett stort leende på läpparna och sa:

– ”Det här är livet” (Fotboll och Chips)