Ju större rastlöshet jag känner, desto mer försöker jag kompensera…..
Ju större tomhet, ju större utanförskap osv … desto mer kompenserar jag…
… genom att skämta bort saker nästan till desperation, att hjälpa till, vara till lags och vara överdrivet framåt och trevlig… men även uppfattas som otrevlig iom att jag då går för långt i min iver att synas och höras…..
När jag skojar om saker, och ibland går då för långt… genom att det träffar en öm punkt hos någon…
Det har hänt mig ett antal gånger… avsikten är inte av ondo…
Men slutändan slår det ju tillbaka på mig själv…
Omedvetet provocerande…
Lika mycket som jag kan vara omedvetet provoserande till mitt sätt vad gäller humor och politiska orättvisor…så tror jag att även komplimanger kan riva upp ”ont blod” ibland…
Vad jag menar är att inte ens detta som kanske borde uppfattas som positivt, alltid faller i god jord…
Det kan uppfattas provokativt från vissa…. och ibland får jag inte positiv reaktion på komplimanger, utan motsatt reaktion.. dvs att nån säger nåt negativt om mig tillbaka…
Jag känner många likheter med en clown….. faktiskt sorgsen inuti, och känner att jag ska få folk att skratta
Ibland blir det fel…
Ibland blir det fel…..
Jag kan be om ursäkt för när jag trampar på någons ömma punkt
… är medveten om att jag inte alltid är så smidig.
Ingen människa är utan synd, ej heller jag. Förvisso beror det ju på vad man
betecknar som synd, men….
Är en djupt rastlös person inuti…. och känner mig tom, och utanför, jag är
medveten om detta, och mycket kan jag inte göra något åt,…
Jag strävar hela tiden att bättra mig, att bli starkare….
Kanske är jag en lipsill….. kanske otroligt stark
Jag är en arg man utifrån vad jag sett och upplever, utifrån vad jag ser och upplever. Kanske är det så att jag är en gnällig lipsill, som bara tycker synd om mig
själv. Kanske är det så att jag lyckats överleva saker och omständigheter som är en stor prestation att vara stolt över .. ??
Finns nog inget entydigt svar på det, all sanning är nyanserad, all sanning är
subjektiv….
Trygga människor
Jag var och simmade härom dagen. En ung tjej, mörkt hår som ska ha simträning med yngre barn. Jag slås av några saker.
Min upplevelse var att hon hade en stark aura, en stolt hållning, en trygghet och självkänsla…..
Och kände lite avund….ärligt talat..
Jag har ingen aning om vem hon är, och hon är säkert inte utan svårigheter hon heller. Tror att alla människor går igenom svårigheter på olika sätt.
Men har kanske tilldelats olika verktyg att hantera dem. Och har olika trygghet osv…
Idrott bygger människor
Och det slog mig vad bra det är med just idrott. Jag har sett många ungdomar som får ta på sig ledarskap redan i unga år, och träna, leda sina yngre kamrater. Vad karaktärsdanande det skall vara. Vad mycket självförtroende det skall bygga upp… Samt att de lär sig förmågan att fungera i grupp, både som ledare och som en i gruppen…
Så där som jag kände inför henne kan jag känna då och då, inför olika människor…, unga som gamla, män som kvinnor… beundran och en tomhet som framkallar lätt avund…
Men jag kan bara konstatera då att jag är den jag är och att det får duga bra…